Videon är inte längre tillgänglig
Politik är inte bara initierade diskussioner om Anders Borgs hästsvans och Carl Bildts twitterflöde. Politik är någonting som finns närmare än så. Kommunpolitik är ett ord som omges av en närmast novembergrå aura, men det är ändå i ett närliggande kommunhus som en lång rad beslut som berör din vardag fattas. Utgångspunkten i SVT:s nya dokumentärserie Kommunpampar, som har premiär i kväll, tisdag, är utmärkt – en tv-publik som följer skådespelare, ensamma mammor, bönder, antikexperter, tatuerare, kockar och utblottade sms-låntagare borde rimligen också vara sugen på att följa med några lokalt förankrade folkvalda. Med en sosse i opposition i Kungälv, en moderat kung i Höganäs, en gotländsk vänsterpartist och kristdemokraten Ebba Busch Thor i Uppsala ringar produktionsbolaget Silvio Entertainment och SVT in ett mikrokosmos av den politiska kartan.
Ambitionen är, åtminstone i de två första avsnitten, genomgående hög. Fotot är snyggt. Frontala bilder på huskroppar med en ton av Roy Andersson ger tyngd, precis som en förkärlek för att glidande följa makthavarna genom korridorer i en omfattning som inte har synts på tv sedan Vita huset lades ner. Det understrukna allvaret uppväger en musikanvändning som drar åt det övertydliga hållet på samma distanserande sätt som den brukar göra i alla datingprogram.
Karaktärsuppbyggnaden följer också dokusåpans mall. I det första avsnittet får vi fyra tydliga stereotyper. Miguel Odhner i lilla Kungälv har gett sig fan på att nafsa alliansen i skrevet fram till nästa val och springer med en rörande iver runt i bygden för att peka ut alla brister i små filmsnuttar som ska läggas ut på nätet. Kungälv ska vinnas genom sociala medier. I Höganäs vräker sig Péter Kovacs och försöker med en bulldozers kraft och finkänslighet övertyga sin omgivning om att kommunen behöver ett högt konferenshotell. Brittis Benzler hatar orättvisor och har de senaste decennierna blivit synonym med gotländsk kommunpolitik trots att hon kommer från Stockholm och är både kvinna och vänster. Stjärnskottet Ebba Busch Thor rattar personligen två miljarder i Uppsala, men får axla rollen som ung tjej på högerkanten och filmas återkommande när hon sminkas och piffar till sig, med paus för en utgjutelse om att kvotering är en dålig idé för att kvinnor faktiskt måste lära sig att ta för sig. Ebba Busch Thor har minsann inte motarbetats av några män. Nej, det är kvinnor som har klagat och sagt att hon agerar genusalibi. Där ser man.
Lyckligtvis nöjer sig Kommunpampar inte med det. Ungefär när det är dags att börja klaga på ännu en ytlig och tom betraktelse inleds en successiv fördjupning. Odhner visar sig ha ett spännande symbiotiskt förhållande till sin moderata motsvarighet, som för närvarande styr i Kungälv. Benzler brottas med tuffa beslut om att lägga ned skolor. Kovács berättar om nio år av mobbning i grundskolan och vänder sympatierna till sin fördel. Snart önskar man att hans höghus ska resa sig som ett rest långfinger åt alla gamla mobbare. Busch Thor kämpar med att försvara ett småskaligt beslut om att försämra bokutbudet på kommunens ålderdomshem och mottar hatbrev med en tillkämpad tapperhet som inte borde vara värdig en demokrati. Dina lokala politiker är inte bara besserwissrar med maktanspråk utan också människor, visar det sig. Ingen överraskning, kanske. Men en välpaketerad påminnelse.