”Pang”, kylskåpsdörren slog igen.
– att hon alltid ska jobba sent, sa Elvira irriterat. Hon gick mot mig med sina korta shorts och långt urringade tröja.
– fast jag är ju faktiskt nio år och du är femton så det är ju ingen fara, och det är ju mysigt när vi lagar mat tillsammans. Men jag håller med lite med dig också. Det var mycket bättre när mamma och pappa bodde ihop.
Klockan var halv sju och mamma skulle komma hem klockan åtta. Men som tur var så hade mamma sagt att det fanns mat i kylen, jag frågade om Elvira var hungrig och det var hon.
Jag gick till kylen och kollade efter maten, längst ner hittade jag två burkar. Jag frågade Elvira om hon kunde hjälpa mig men hon svarade inte, jag öppnade ena burken för att se vad det var men den var tom. Jag tänkte att det säkert var mat i den andra men den var också tom.
– Elvira, ropade jag men fick inget svar.
Jag gick till vardagsrummet för att kolla efter min mobil men där var den inte. – konstigt, tänkte jag. Jag lade ju den på bordet senast jag använde den.
Jag gick till köket och ringde Elvira från hemtelefonen. Precis när jag tryckte på ”ringknappen” så hördes det ett surrande från Elviras rum men när jag gick dit så slutade det genast surra och jag kom till röstbrevlådan. Jag ringde mamma men kom till röstbrevlådan som vanligt. Hon svarar aldrig när hon är på jobbet, men hon jobbar ju ändå bara som städerska i olika hus.
Helt plötsligt slog den gamla radion i köket på, jag stannade upp. Jag stod blixtstilla i säkert flera minuter, efter en stund smög jag fram till köket men ingen var där. jag stängde av radion och sprang till mitt rum, jag satte mig i sängen och tänkte på det där huset som mamma hade berättat om. Att hon hade städat i ett gammalt och hemsökt hus, radion hade slagit på, man hörde läten och att saker hade rört sig. Tänk om våran lägenhet är hemsökt…
Jag satt i min säng och ringde nästan alla på min kontaktlista, men inte för att jag hade så många att ringa. Verkligen inga vänner, för att alla bara tyckte att jag var den nya konstiga tjejen som ingen visste något om, det ändade visste var att hon hette Ellinor.
Jag satt i sängen med gåten i halsen och det var svårt att hålla tårarna inne, helt plötsligt hördes ett dörrhandtag som öppnades. Jag vart så rädd så att jag gömde mig under sängen, jag ville kolla men jag vågade inte.
– ELLINOR!
Rösten lät precis som pappas, jag tittade fram under sängkanten.
– pappa! Ropade jag. Jag kravlade mig fram under sängen och började springa mot honom för att ge honom en stor varm sådan där mysig pappa-kram men jag hejdade mig för att han såg verkligen inte glad ut.
– har det hänt någon?
– ja, det är så här att mamma har råkat ut för en olycka på jobbet.
På bara några sekunder förändrades mitt glada ansikte till ett ansikte som ser ut att börja gråta när som helst.
– vad har hänt, är det illa.
– just nu ligger hon på sjukhus, hon ramlade på ett ny-skurat golv och hon ramlade ner för trappan. Hon bröt nacken.
– men vart är Ellinor?
– hon var ute och cyklade när jag ringde henne så hon är på sjukhuset just nu…
Två veckor senare dog mamma, men det kommer inte bli någon begravning för att mamma har alltid velat att vi skulle sprida hennes aska i havet.
En vecka senare hade alla glömt bort oss så vi fick bo själva, men hemsökandet blev bara värre och värre…