”Som biljettförsäljningen ser ut en vecka innan festivalen skulle ha ägt rum kan vi inte arrangera årets festival, utan vi som arrangörer tvingas slänga in handduken. Hultsfred X kommer inte att genomföras” stod det bland annat i meddelandet som lades ut på Hultsfredsfestivalens hemsida 29 juni i år.
Festivalen som länge var den enda riktiga musikfestivalen, som sedan var den största festivalen och sedan bara blev en av de stora festivalerna hade gått upp i rök och Arvikafestivalen verkade ett tag följa i dess fotspår, men kan kanske fortfarande räddas. I en summering av musikåret 2010 överskuggar det naturligtvis allt annat.
Förklaringarna är många och osäkra. En skulle kunna vara medvetenheten. Att den värsta fienden för en bra målskytt i fotboll är att han eller hon börjar tänka, har många forwards vittnat om. Tänker man vart man ska placera bollen har man oftast redan missat chansen. Det gäller att bara dra till. Applicerar man det på festivaler så skulle det gå bra så länge arrangörerna följer sin instinkt och bara gör festivalen de vill ha. Börjar man tänka publiksiffror och bredd är det redan för sent. Men största orsaken till festivalkrisen är nog ändå ”Den långa svansen”.
Det har länge talats om att teorin myntad av Wired-redaktören Chris Andersson snart ska slå igenom på allvar. Enligt den gör tillgängligheten på internet att framtidens melodi bör vara att sälja mycket av lite, eftersom smala produkter blir mer eftertraktade. Då blir företag med stora lager och stora utbud vinnarna.
Inom musikindustrin har nog detta mest synts inom skivhandeln där sajter som Cdon och Ginza blir omöjliga att konkurrera med för små skivaffärer eftersom de senare inte kan ha så stora utbud att tala om. Att de flesta skivaffärer svarat med att kapa ned sitt utbud till bara de mest säljande skivorna har troligen snabbat på utvecklingen.
När det gäller festivaler säger den första instinkten att de borde göra som skivförsäljningssajter och bredda utbudet, men sanningen är antagligen tvärtom eftersom besökarna betalar för hela festivalen och inte en konsert. Inget reggaefan köper en hel festivalbiljett bara för att se Lee ”Scratch” Perry och Kultiration när han eller hon istället kan köpa en biljett till Uppsala Reggaefestival och se Lee ”Scratch” Perry och Kultiration och 25 andra band billigare. Ingen hårdrockare betalar heller 1425 kronor för att bara se Motörhead när hon kan åka till Sweden Rock Festival istället. Och så vidare.
Arvikafestivalen kastade sin särprägel i sjön när de i år deklarerade att de inte längre är en syntfestival. Det var bara sista steget i ett breddande som pågått i många år, men det känns symboliskt att de samma sommar går omkull ekonomiskt. De började tänka expansion, målgrupp och intäkter och glömde bort musiken. Peace & Love är inte där än. De bokar bara bra band och ser sig inte om. Om de gjorde det skulle de märka hur den långa svansen redan börjat jaga dem.