Ett långt Simpsonsavsnitt

För frågan är oundviklig - varför ska man tvunget göra film av en av tidernas mest populära komediserier? I nästan 20 år har Groening och hans kollegor kommenterat familjeliv, populärkultur och det amerikanska samhället i effektiva 30-minutare, utan att tappa farten. 90 minuter film är däremot en annan femma, och många Simpsonsfans fruktar nog ett formidabelt magplask. De oroar sig i onödan.

Simpsons-filmen är uppbyggd som ett traditionellt Simpsonsavsnitt. Homer ställer till det och drar på sig både familjens och hemstaden Springfields vrede, men räddar skivan till sist. Den här gången är det kärleken till en gris som startar en kedjereaktion som slutar i miljökatastrof, flykt till Alaska och cirkuskonster på motorcykel.
Visuellt skiljer sig filmen inte mycket från tv-serien. Det finns plats för större detaljrikedom i bilderna och man har lagt på lite subtila skuggor, men i övrigt känns det som en gammaldags tecknad film, fjärran från dagens kromade 3D-äventyr.

Men tempot är det inget fel på. Filmen pilar fram som Bart på sin skateboard (denna gång som Gud skapade honom) och det är roligt nästan hela tiden. Hela humorspektrat finns med, från bajsskämt och ordvitsar - som att baren i Alaska heter Eski-Moe's - till satiriska poänger som man kan suga på länge.
Det som slår mig är att slagfärdigheten fortfarande är i superb form, med repliker som räcker till flera kollektioner t-shirtar. Som när presidenten Arnold Schwarzenegger (!) nobbar viktiga papper med orden "Jag blev vald för att leda, inte läsa". Eller som när den onde Mr Burns kontemplerar sin roll i den senaste krisen: "För en gång skull är det den vite mannen som har makten".

I en tid då vi dränks i Simpsonsrepriser på tv finns det något lite härligt i att sjunka ner i en biofåtölj och verkligen uppleva Homers universum, utan fjärrkontroll i handen eller middag på spisen. Visst är det tv-humor i bioformat - men vad spelar det för roll när det är tv i absolut toppklass?