Ängeln står där stram och tyst och vakar över oss alla utan att bry sig det minsta om ifall vi tror på det eller alls lägger märke till det. Men Ira Löfman såg honom redan i mitten av 80-talet, När hon nyss hade kommit med familjen till Uppsala från Malmö, från Wien, från Leningrad/St Petersburg.
– Vi är av judisk börd och lämnade Sovjetunionen av politiska skäl, kom till Sverige och Malmö, efter ett år i Wien, 1979. I fem år levde vi på socialbidrag – mycket fattigt! – i väntan på att få uppehållstillstånd.
När tillståndet att bo och arbeta i Sverige kom, fick Iras far arbete vid Uppsala universitet och familjen flyttade till Uppsala.
Hon tog studenten på Skrapan, läste till civilingenjör vid KTH i Stockholm, med avbrott för ett års studier i konstvetenskap i Uppsala, och fick arbete som forskningsingenjör vid GE Health. Efter 16 år bytte hon bana och är nu lärare i kemi, teknik, fysik och matematik vid Uppsala musikklasser.
Men hela tiden har konsten och poesin funnits där, som ett spår vid sidan av allt annat. Hennes dikter är publicerade bland annat i Moderna Tider, Hjärnstorm och Vår lösen. Hon har haft utställningar i Museum Gustavianum, hos GE Health och på Sigtunastiftelsen.
– En del människor mår inte bra om de inte får gympa. För mig är det bilderna och poesin som är det viktiga, säger hon, när vi besöker hennes sommarutställning i Domkyrkan.
”Är det verkligen fotografier” hör jag en besökare mumla till sitt sällskap.
Jo, det är fotografier, men utskrivna digitalt på tjockt och styvt akvarellpapper från England. Resultatet blir mjukt, lite disigt, stämningsfullt. Särskilt när hon har fotograferat kyrkan, ängeln och stadsmiljöer i vad som verkar gryning och dimma.
Ira Löfman berättar att hon varken använder särskilt avancerade kameror eller photoshop. Hennes fotografier är obearbetade. Hennes öga, hennes känsla för motivet och stunden och vad kameran kan göra av det i ögonblicket är allt. Och så valet av papperet med den mjuka ytan där bilden liksom sjunker in.
– Visst blir det en sorts djupverkan! En målerisk kvalitet, säger hon.
Utställningen har rubriken Ängeln och staden. Och ängeln är ärkeängeln Gabriel, en av de tre som nämns vid namn i Bibeln, gemensam ängel för judendomen, kristendomen och islam, den som bebådar Johannes och Jesu födelse och även uppenbarar Koranen för profeten Mohammed.
– Jag är judinna, men väldigt sekulariserad. Fast ateist är jag inte, säger Ira Löfman och berättar att hon viskar en hälsning varje gång den vakande ängeln fångar hennes blick.
– Det är ett möte som har pågått i många år ...
Domkyrkans besökare kan se utställningen ända till slutet av augusti: se bilderna och läsa dikterna som beledsagar dem.
Blicken
följer
kyrkans
kropp
tornens
flykt
mot himlen,
så storslagen
är människans
skapande
kraft,
så gränslös
i sin tanke.
(Ira Löfman, Ängeln och staden)