Ett mysterium för 150 år sedan
SJUNDE DAGEN. I dagarna för precis 150 år sedan, den 3 januari 1857, fick ett långvarigt Uppsalamysterium en oväntad lösning. Tio blad ur Silverbibeln, som hade varit borta i ett kvarts sekel, kunde återbördas till universitetsbiblioteket i oskadat skick.
Foto:
Bevisligen hade bladen funnits så sent som 1821 då Johan Henric Schröder införde en uppsats om Silverbibeln i tidskriften Svea. Någon gång under de mellanliggande tretton åren hade bladen försvunnit, men man visste inte när och ännu mindre hur det hela hade gått till. Silverbibeln förvarades i ett inre rum i Gustavianum i ett skrin med dubbla lås, och den visades bara i närvaro av bibliotekets personal.
Märkligt nog genomfördes ingen omfattande utredning, och stölden offentliggjordes inte förrän 1836 då Löbes och Gabelentz utgåva publicerades.
Halvtannat decennium senare höll Uppsalafilologen Anders Uppström på att färdigställa sin utgåva av Codex argenteus, och då först gjordes seriösa försök att lokalisera de förkomna bladen. Uppström kom på tanken att fråga Lars Wallin, en av bibliotekets mångåriga vaktmästare, om han visste något om stölden. Wallin gav ett kryptiskt svar, och nämnde till Uppströms stora förvåning rentav att han visste att bladen fanns hos en samlare i Stockholm. Uppström gjorde med anledning av detta resultatlösa efterforskningar bland boksamlarna i Stockholm, men lät sedan saken bero. År 1854 utkom hans edition av verket, utan de tio bladen.
Nästan tre år senare, på eftermiddagen den 3 januari 1857, kallades Uppström hem till Wallin, som var svårt sjuk. Ur en byrålåda plockade Wallin fram ett konvolut med de tio bladen, som varit borta i mer än 20 år.
Den sjuke biblioteksvaktmästaren bedyrade att han inte haft något med stölden att skaffa. Han hävdade att han hade fått dem av en betjänt till en icke namngiven engelsk samlare, som skulle ha besökt Uppsala omkring 1850. Varför han inte framlämnat dem vid mottagandet, eller hur engelsmannen kommit över dem kunde han inte svara på. Inte heller hade han någon förklaring till varför engelsmannen givit bladen till just honom.
Uppström var övertygad om att Wallin själv var tjuven, och att stölden ägt rum redan i början av 1830-talet när han anställdes vid biblioteket. I en promemoria skriver han om sitt samtal med Wallin: "Jag drager däraf den slutsats, att hvad W sagt om betjänten är blott ett föregifvande. Jag tror att W innehaft bladen sedan de försvunno, att W i något olyckligt ögonblick kommit öfver dem och tänkt förtjäna något därpå, men antingen ej funnit någon köpare eller ock ej vågat utbjuda dem åt någon."
Den 13 januari 1857 offentliggjorde Uppström nyheten att bladen hade återlämnats med en notis i Post- och Inrikes Tidningar, men utan att närmare redogöra för omständigheterna.
Trots överväldigande indicier gick Wallin in i det sista ed på att han inte haft något med stölden att göra. Det definitiva svaret på gåtan tog han med sig i graven den 21 mars 1857, men att någon annan än han varit ansvarig för stölden måste anses i det närmaste uteslutet.
Anders Uppström utgav samma år (1857) ett komplement till sin edition av Codex argenteus med de tio återfunna bladen. I sitt latinska företal skriver han (citerat efter Ernst Meyer i tidningen Upsala den 9 oktober 1911): "Gud inför hvilken Wallin nu måst aflägga räkenskap för sitt lif, känner hvad han sagt sannt och hvad han sagt falskt; jag tror, att dessa blad för omkring 25 år sedan stulits af denne man, och då jag nu uttalar denna mening, kan jag ej underlåta att känna mig tacksam emot den döde, som återgaf mig det som han utan svårighet kunnat förstöra för all framtid, och ehuru jag afskyr hans brott, önskar jag af hela mitt hjärta, att alltings skapare mot honom må visa sig snarare som en mild än som sträng domare."
Så jobbar vi med nyheter