Ett överraskande jazzmöte

På 70-talet och en bit in på 80-talet gjorde Chick Corea fantastiska skivor, förenande en skimrande, lekfull melodikänsla med fusion, komponerad musik med improvisation utan skarvar. Ett album som The leprechaun hör till mina favoriter, liksom solostyckena för piano som formade sig till lyriska miniatyrer av klassiskt snitt. Sedan hemföll han åt ganska teknisk, briljerande fusion med egna bandsättningar och då svalnade mitt intresse. Men på detta album är den lekfulle melodikern Corea tillbaka, i osannolikt sällskap med banjospelaren Béla Fleck.

Den senare använder banjon som en korsning mellan klassisk gitarr och bluesinstrument, och tvinnar egensinniga, överraskande melodilinjer med Corea, med inslag av amerikansk folklore i suggestiva Mountain.
Kanske är det just den udda kombinationen som hjälper Corea att frigöra sig från fusionjazzens klichéer. Här är hans spel friskt flödande och vitalt, lika bra som någonsin.

Ett överraskande jazzmöte

På 70-talet och en bit in på 80-talet gjorde Chick Corea fantastiska skivor. På sitt nya album låter han lekfull igen, i osannolikt sällskap med banjospelaren Béla Fleck, skriver Ulf Gustavsson.