Exilförfattaren Tucholsky nekades arbetstillstånd

KRÖNIKA. "I dag tror man sig veta att Tucholsky aldrig ansökte om svenskt medborgarskap, däremot om ett så kallat främlingspass" skriver Fritz Joachim Sauer.

Fritz Joachim Sauer

Fritz Joachim Sauer

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2008-12-18 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det existerar ett av Svenska Pen-Centrum instiftat Tucholskypris till förföljda och hotade författare (som i år gick till mexikanskan Lydia Cacho) och en Tucholskysamling i Kungliga biblioteket, en rad bra översättningar av hans verk med ett lysande efterord av Jan Stolpe. Lägg därtill den mycket populära romanen Gripsholms slott: sommarsaga, en hyllning till Sverige. Kurt Tucholskys verk och öde (1890-1935) tycks vara tämligen okänt, så till exempel i NE:s nätutgåva, där han endast i förbi­gående tas upp inom begreppet exillitteratur.

Utställningen Kurt Tucholsky - En tysk utan hemland i Goethe­institutets lokaler i Stockholm, arrangerad av den tyska ambassaden, är ett bevis på att det inte alltid behövs speciella anledningar, typ jubileum, för att uppmärksamma en kulturell och publicistisk gärning av rang. Initiativet kom från en ung praktikant, Gijanna Herman, och utställningen vore värd att visas även utanför institutets relativt begränsade besökskrets, till exempel på Kultur­huset i Stockholm.

I sin roll som författare, journalist, litteraturkritiker med mera räknas Tucholsky till de viktigaste publicisterna i Weimarrepubliken vid sidan av vapen­brodern och fredspristagaren Carl von Ossietzky. I sina vasstungade satirer kritiserade han de reaktionära och anti­demokratiska tendenserna i politiken, militär- och rättsväsendet och hade som mål att förhindra utbrottet av ytterligare ett världskrig.

Berövad sitt tyska medborgarskap av nazisterna 1933 tillbringande han åren 1929-1935 i Sverige. Turen var inte på hans sida här, vilket inte minst märks genom hans splittrade relationer till samhället. Utställningen demonstrerar detta tydligt, men har inte som målsättning att skingra grumliga detaljer kring hans försök att etablera sig i då­tidens Sverige som fullvärdig medborgare eller hans frivilliga död. Tidningen Bokens dåvarande chefredaktör Bo Axelsson gick visserligen för långt när han 1977 publicerade en artikel under rubriken "Hitlertyskland och Sverige tog död på honom!".

I dag tror man sig veta att Tucholsky aldrig ansökte om svenskt medborgarskap, däremot om ett så kallat främlingspass. Efterforskningar visar att de berörda myndigheterna följde då gällande regelverk. Där ingick frågor som: "Är T. jude? Är han ursprungligen ryss? med släktförbindelser där? Har han några förbindelser med kommunister här i landet?" Facit: "icke kan anses önskvärd ... Tucholsky (bör) inte erhålla arbetstillstånd" (citat enligt Utrikesdepartements dokumentation 1934-02-02).
Självmordet den 20 december 1935 har under senare år kommit att ifrågasättas av Tucholsky­forskaren Michael Hepp, som menar att han av misstag tagit en överdos sömntabletter. Men var går gräsen mellan ett "oavsiktligt" och ett planerat självmord för en person, som hade varit sjuk under lång tid, utbränd av en ständig produktion, utblottad och framför allt totalt illusionsbefriad om en bättre framtid för världen och för egen del? "Jag kämpar vidare, men jag resignerar". Och den svenska naturens skönhet kunde inte heller hjälpa honom att komma över sin "nedbrytande disharmoni".

En av Tucholskys sista anteckningar visar en trappa med tre ord i stigande ordning: tala - skriva - tiga. Hans aska grav­sattes sommaren 1936 under en ek vid Gripsholms slott. "... vad trött jag är på mitt fosterland".