Fallet Marklund en väckarklocka
DEBATT. De senaste veckornas debatt kring den bristande sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda manar till större eftertanke hos författare, journalister och läsare, skriver Torsten Pettersson.
Marklunds felsteg har ju visat sig vara att hon ville äta kakan och ha den kvar: forma en klart profilerad, effektiv berättelse med den partiella fiktionens frihet, men samtidigt rida på publikens begär efter det bokstavligt sanna. I detta grepp är hon emellertid inte ensam. Problemet finns redan i den nu så populära dokumentärromanen, såsom diskussionen om Alexander Ahndorils Regissören visade häromåret. Även i den genren finns samma tendens att å ena sidan tillfredsställa hungern efter det rent dokumentära, men å andra sidan forma det på ett fritt och för publiken tilltalande sätt.
Där finns dock alltid svaret på all kritik om förvrängning: "ta det inte så bokstavligt, det här är ju trots allt en roman". I mitt tycke är svaret otillräckligt och genrens dubbla bokföring ett kunskapsmässigt och moraliskt problem, men dubbelheten är trots det allmänt accepterad. Liza Marklund gjorde misstaget att inte gömma sig bakom dess sanktionering av greppet att skriva vad man vill men ge sken av att det kan vara sant.
I stället spände hon bågen så högt som till en förment "sann historia". För de flesta läsare har tonvikten legat på "sann" och förtrytelsen varit stor när förväntningen sviks. Men också här kan man tänja på sin inställning, som när Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson påpekade att det i begreppet "historia" redan ligger en signal om att fakta har formats på ett visst sätt för att bli en bra berättelse (TV4:s morgonsändning den 18 januari 2009).
Här ser vi vid sidan om dokumentärromanen det andra tänkvärda draget i fallet Marklund, det som vetter mot journalistiken. För i själva verket liknar ju Gömda, presenterad som en sann historia, mest det slags tidningsreportage som menar sig berätta den sanning som överensstämmer med verkligheten men skyddar inblandade personer genom avidentifiering.
Problemet med samtliga journalistiska reportage är då att de är ålagda att berätta sanningen, men samtidigt strävar efter att göra en snitsig, spännande text: en "historia". Alla journalister och många läsare vet att det mellan dessa två ideal finns en betydande konflikt. Det råder en spänning mellan å ena sidan verklighetens ofta oformliga massa av fakta och å andra sidan det mönstertvång som uppstår när vi berättar en historia som skall ha en logik, en konsekvens, en poäng.
I Gömda ses detta mycket tydligt i en av de få saker som inte har förnekats i härvan av svåråtkomliga fakta: den gode mannen, som i verkligheten var chilenare, har i boken förvandlats till norrlänningen Anders. För personskyddet hade det varit tillräckligt att utöver namnändringen göra nationaliteten exempelvis argentinsk. Genom det val hon träffade föll Liza Marklund in i den svartvita kontrasten "ond kvinnomisshandlande utlänning - god kvinnorespekterande infödd svensk". Här gick hon över en gräns in i den rena fiktionens produktion av tydliga mönster. Inte för inte associerade Bo-Ingvar Kollberg i sin krönika till sagans värld.
Ett sådant identitetsbyte skulle man inte ostraffat kunna göra i ett journalistiskt reportage. Men hur ofta går journalistiken mer subtilt över gränser som vi läsare inte kan bevaka? För att skapa effektiva historier har journalister för vana att vinkla, färga, välja, och de hoppas kunna göra det utan att förvränga sanningen. Den stora moraliska gråzonen är då bortvalet, förtigandet. Här finns alltid försvaret "man kan inte berätta allt, det är klart att vi måste göra ett urval", också när bortvalet har en klart förvrängande tendens. Exemplet i Gömda är att vi inte får veta att den gode mannen, den vita delen i det svartvita mönstret, i verkligheten hade dömts till fängelse för att ha försökt köra över den onde mannen.
Liza Marklund hävdar i Anders Pihlblads TV4-intervju 18/1 att hon inte visste om detta, medan Monica Antonsson menar att hon måste ha hört det av "Mia": "Att Liza Marklund inte skulle känna till mordförsöket tror jag inte ett dugg på" (www.SvD.se 12/1). Ord står mot ord, men förfarandet i sig ser ut som ett typiskt journalistiskt grepp att genom bortval få ett tydligt mönster att framträda.
Om detta var ett medvetet grepp, var det då också ett slags lögn? Och hur ofta utsätts vi ovetande för något liknande då vi tar del av reportage i tidningar eller på tv?
Uppfattat på rätt sätt kan fallet Gömda bli en väckarklocka: genrer bör deklareras tydligt och korrekt; dokumentärromanen bör bli klarare i sin redovisning av fiktionsinskott; journalistiken bör bli försiktigare med att skapa mönster genom vinkling och bortval.
Och vi läsare måste bli mer vaksamt kräva klarhet och faktaorientering i båda genrerna, också när den svårhanterliga verkligheten inte låter sig pressas in i attraktiva mönster.
Så jobbar vi med nyheter