Färgglatt och käckt

Ricky Martin, på Annexet? Drygt 30 miljoner sålda plattor räcker tydligen inte längre än så. Men det är kanske inte så konstigt, nu för tiden spelas det reggaeton på sportradion, och Ricky Martin är inte längre den slickaste snubben i latinokvarteret. Senaste plattan Life vaskade efter guldkorn i all världens riktningar, men några större hits gick inte att finna.Utöver de gamla dängorna återstår då showen. Och den sparades det inte in på. Hela scenen, inklusive takduken, fungerade i princip som en enda videoskärm och ljusriggen skämdes inte för sig heller. Lika fascinerande var det att titta på publiken, alla dessa salsakurser verkar ha betalat sig väl hos svenska folket. De nordiskt stela rumporna smälte i takt med reggaetonflörten Drop it off och den udda versionen av Livin' la vida loca och en än mer bisarr She bangs i flamencotappning. En kille snett framför gör fler piruetter än vad hans balanssinne tillåter. Stor underhållning. Men alla blixtrande lampor, skrikframkallande höftrullningar och "do you want some more"-utrop kan inte skyla det faktum att det är mer show än klass. Det känns nästan lite schlagersvulstigt. Och Ricky Martins koreograf skulle inte platsa i Floor filler, något som liknar myrsloksdansen nyttjas flitigt och ett par capoeiranummer drar ned stort jubel, men kanske mest för att det är modigt. Den inte alltför vittomfattande rösten håller dock förvånansvärt bra. Konsertens andra halva lyfter rejält medelst några spansksjungna nummer och dansorienterat publikdompteri innan Martin låter väl mycket av avslutningssnacket handla om att frigöra vår kärlek och passion och därmed medverka till något slags global positiv energivåg som sätter stopp för alla krig i världen. Hur det blir med det återstår att se. Men det var väl en fin tanke, första maj och allt.