Farligt att spela förtryckskortet

Rihanna gjorde inget bra framträdande på Peace & Love-festivalen, det är kontentan av de svala recensioner som publicerades efter superstjärnans besök. Orsaken till kritikernas unisona sågningar är inte att artisten gjorde ett dåligt musikaliskt framträdande utan för att hon "gått för långt i bejakandet av sin sexualitet” och att hon för det måste straffas.

Det var i alla fall vad Isabel Nellde skrev i Aftonbladet i tisdags under rubriken Tjejen som njöt för mycket. Skribenten ställer sig därför frågan hur det egentligen står till med kvinnosynen hos den svenska kritikerkåren. Samtidigt pågår en kulturdebatt om att svårigheten med att få biljetterna till Madonnas turné sålda beror på att hon är, just det, kvinna.

Men stopp och belägg. Att, som i Nelldes fall, så oreflekterat spela kvinnoförtryckskortet vinner inga strider för den så viktiga diskussionen om orättvis bedömning av kvinnliga artister på grund av att de är kvinnor. Faktum är att många kvinnliga artister kritiseras, i värsta sågas, på premisser som grundar sig i att de inte är män. Men det betyder inte att en kvinnlig artist inte kan göra ett dåligt framträdande (som Rihanna) eller att storheten i ett artisteri faktiskt kan ebba ut (som Madonnas). Och ropa för bövelen inte på kvinnoförtrycksvargen så fort du vill försvara en idol som misslyckats med att genomföra en lyckad konsert. Då skjuter du dig nämligen i den feministiska foten.

Givetvis har vartenda fan, precis som varenda musikrecensent, rätt att njuta av en konsert trots att stor del av publiken tyckte att artisten var såväl arrogant och förvirrad (Rihanna var 45 minuter sen och misstog Borlänge för Oslo) som musikaliskt sett undermålig. Isabel Nellde må ha rätt i att Rihanna är viktig i egenskap av kvinnlig förebild, men det betyder inte att hon inte kan göra ett misslyckat framträdande. Kanske är det inte så att Madonna inte uppträder för fulla hus på grund av att en samlad kritikerkår utövar förtryck mot henne som kvinna. Och kanske var det inte på grund av Rihannas sexuella stolthet som recensenterna gav tummen ner. Kanske är det bara så att kvinnliga superstjärnor, precis som sina manliga motsvarigheter, kan misslyckas med sina scenframträdanden. Och kanske ska vi låta dem få göra det utan att för full hals skrika ”förtryckare!” åt dem som utdelar kritiken.