Farligt nära ett magplask

Att göra film på redan bästsäljande ungdoms/barnböcker är inget ovanligt. Lassemajas detektivbyrå och den känslosamma I taket lyser stjärnorna är bara några i raden av populära böcker som blivit publiksuccéer på den svenska bioduken. Det är därför inte konstigt att den bästsäljande serien om hästtjejen Klara av Pia Hagman går samma öde till mötes, men där slutar eventuella likheter med ovan nämnda filmer. Den klassiska handlingen om en hästtokig tjej som flyttar med sin nyseparerade mamma till en liten ort börjar bra.

Här finns de snobbiga tjejerna i klassen som tar ridlektioner, något som Klara bara kan drömma om eftersom hennes pappa förbjudit henne och hennes mamma inte har råd. Det hindrar henne dock inte från att anmäla sig till den stora hästtävlingen som alla pratar om. Problemet är att Klara inte ens vet hur man kommer upp på en hästrygg. Men så dyker den mobbade grannkillen Jonte upp och hjälper Klara att träna på den gamla hästen Star som visar sig ha oanade kvaliteter mot alla odds.

Böckerna om Klara har alla tänkbara förutsättningar att bli en bra film. Här finns spirande ungdomskärlek, svek mellan vuxna och en förälskelse till hästar i underbar miljö. Hur man ändå lyckas förstöra denna spännande dramaturgi är en gåta. En oengagerad Kjell Bergqvist, här som Klaras rika pappa med dåligt samvete, känns frånvarande i varenda scen han visar sig. För att inte tala om Regina Lund som i ett försök att svänga runt i höga klackar på landsbygden inte lyckas få ihop sin karaktär som Klaras spätta till morsa.

Räddningen är barnskådespelarna, som ändå, trots manusets brister, gör fina och trovärdiga tolkningar. Utan dem hade detta blivit ett magplask likt Göta Kanal 3.

Farligt nära ett magplask

Skickliga barnskådespelare hindrar filmen Klara från att bli ett präktigt magplask, konstaterar Paola Langdal.