Man kan väl lugnt säga att de ökända frånvarande fäderna inte har varit direkt lika osynliga på vita duken. Det finns så många som smitit från sitt ansvar i verkliga livet att historierna om dem blivit många. Mödrarna har inte blivit alls lika skildrade, förmodligen för att den förälder som stannat kvar inte går att göra lika vare sig idealistisk eller mystisk. Så på bio kunde det absolut göra sig med ett par extra mamma-månader i stället.
Oftast skildras papporna som egotrippade och i gång med något ”stort” livsprojekt, långt större än familjen och barnen. Eller så är de bara svaga själar som inte lyckas få till det riktigt, fast i missbruk eller annat som stör.
Det finns förstås många exempel på motsatsen, på pappor som verkligen satsar. Inte minst har svenska författare och filmare varit på bra på att skildra dem. Ta bara Sunes pappa, Madickens pappa och pappa Fares i ”Farsan”. Varma människor som man tar in med alla deras fel och brister. Och vem hade inte velat ha en far som Ed Helms i ”Ett päron till farsa – Nästa generation”, en typiskt snäll pappa på film, klantig och överdriven men med stort hjärta. Ofta blir det just fars när de fina fäderna skildras, om det nu är ett typisk "pappaskämt" att säga så. ..
Men självklart är det som alltid svårare att gestalta den Goda karaktären, det måste till fläckar för att solen ska bli intressant. Eftersom patriarkatet varit så förhärskande så har det förstås varit tacksamt att både granska och driva med figuren, särskilt förstås i dess klichéfyllda form. Även modersrollen har fått sin genomlysning, men inte lika mycket. Där vi ser vi fram emot en jämn könsfördelning. Inte minst återstår att skildra föräldrarollen än mer i alla dess allt mer komplicerade former som nutiden bjuder.
Och nog borde väl alla filmer om de dåliga papporna göra att fler tar sina pappamånader, som nu ska bli tre fasta tydligen.