Feelgood om inkontinens

KRÖNIKA. Merete Mazzarella funderar över "seniormys", filmgenren där inkontinens och höftoperationer blir småputtrigt trivsamt.

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" 
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062
** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062 ** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Kultur och Nöje2013-08-25 11:09
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Visst har det gjorts filmer om äldre också förr. Tänk på Sunset Boulevard (1950) med Gloria Swanson, på Vad hände med Baby Jane? (1962) med Bette Davis och Joan Crawford och på The Whales of August (1987) med en 94-årig Lilian Gish. Eller på filmer som Sista sommaren (1981) och På väg med Miss Daisy (1989).

När idén till Vad hände med Baby Jane? lades fram för producenten Jack Warner ska han ha varit mer än skeptisk och om stjärnorna sa han: ”De där två avdankade gamla kärringarna är inte värda ett öre.” Han hade fel, men ändå är det först nu som filmindustrin på allvar fattat den demografiska galoppen och har utvecklat den genre som filmrecensenten Jeanette Gentele kallar ”seniormys”. Genren är främst brittisk och bjuder på stjärnor som den mogna publiken minns från sin ungdom och i vars åldrande de kan spegla sitt eget: det är Maggie Smith som är den okrönta drottningen. Den är småputtrigt trivsam och humoristisk som en traditionell deckare, den tar upp åldrandets problem från höftoperationer över inkontinens till demens och död men landar genomgående tryggt i feelgood.

Nej, jag har ju ingalunda sett allt, inte Hotell Marigold (2011) om en liten brokig skara britter som lockas av en annons om att få tillbringa livets höst i ett indiskt palats, inte Kvartetten (2012) om fyra bedagade operastjärnor på ett äldreboende för musiker. Men En sång för Marion, också den från 2012, har jag sett och den gjorde mig verkligen fundersam. Jodå, de spelar bra, Vanessa Redgrave och Terence Stamp, hon som Marion som så småningom dör men in i det sista är ivrig medlem i den lokala, utpräglat pensionärskören, han som hennes surgubbe till man. Framför allt har jag problem med den där kören av mer ledbrutna gamlingar – ja, alltså: människor i min ålder – som än uppträder som hiphoppare, än som hårdrockare, än sjunger Let’s Talk About Sex. Jo, jag vet precis hur det är tänkt att de ska uppfattas, nämligen som ”oemotståndliga”, ”avväpnande” och ”obetalbara”. Men smaka på just de där tre orden! Är det inte just så man brukar beskriva barn som uppträder? Handlar det inte om ett överseende, rentav en liten nedlåtenhet mitt i all välvilja?

Ett vet jag: det är inte så jag själv skulle vill bli beskriven.

***

Mitt andra problem gäller surgubben. Jag älskade honom just som surgubbe. Han hade värdighet, integritet och sin Marion vårdade han med en kärlek som inte behövde ord. Men seniormyset har mitt i mysigheten sitt benhårda regelverk. Här gäller att vara glad, vara med, att till varje pris öppna sig, så att gubben förvandlas. Han värvas till kören och sjunger solo så intet öga är torrt. Och också jag är fuktig i ögonen men mest av saknad efter Bette Davis och Joan Crawford som åtminstone slapp vara uppbyggliga.