Felix Mendelssohn återupprättad
KRÖNIKA. Framförandet av pianokonserten i g-moll och skotska symfonin visade med klingande tydlighet hur uppåt väggarna fel Richard Wagner hade i sin antisemitiska hatskrift Das Judentum in der Musik vid 1800-talets mitt, skriver Margareta Zetterström.
Foto: Rolf Hamilton
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Framförandet av pianokonserten i g-moll och skotska symfonin visade med klingande tydlighet hur uppåt väggarna fel Richard Wagner hade i sin antisemitiska hatskrift Das Judentum in der Musik vid 1800-talets mitt. Det var ju där som nazisterna, knappt hundra år senare, slickade i sig det lika kränkande som falska påståendet att vad Mendelssohn framför allt visat världen, det är att en jude, om än begåvad och talangfull, aldrig kan skapa annat än ytliga och urvattnade verk. Det var där, hos Wagner, som nazisterna hämtade ideologisk ammunition när de genomförde sin "avjudifiering" av det tyska musiklivet. Och denna process innebar, som bekant, att levande judiska musiker och kompositörer deporterades och mördades och att döda judiska kompositörers musik förbjöds, inklusive Mendelssohns. Samt att musikhistoriska handböcker tvättades och gjordes "judefria", vilket även drabbade tonsättaren Mendelssohn.
I det år 1940 utgivna Lexikon der Juden in der Musik citerade man med välbehag Wagner som sades "på ett mästerligt sätt" ha analyserat Mendelssohns förödande inflytande på den tyska musiken. Man hävdade att det endast var genom samtida "rasfränders" Mendelssohnkult som denne, orättmätigt, utnämnts till företrädare för den tyska romantiken och avslutade med den verbala spottloskan att han ingenting annat var än en "assimilationsjude" som "målmedvetet försökt förfalska kulturarvet och ge det en judisk innebörd".
Men vad har dessa gamla försyndelser med födelsedagskonserten i Leipzig 2009, att göra? Statyn är ju återupprest och hans musik spelas numera överallt i Tyskland och annorstädes. Ja, man kan nog rentav tala om en gryende Mendelssohn-renässans, om än inte särskilt påtaglig i Sverige.
Här är, förunderligt nog, Wagners nedgörande omdöme fortfarande högst levande. Jag tror nu inte att de som i dag beskriver Mendelssohns musik som lättviktig är några uttalade antisemiter eller nazisympatisörer. De har bara, okritiskt och omedvetet, övertagit en sedan länge etablerad fördom.
Jag hoppas därför att den nya och levande bild av Mendelssohn som Gewandhausorkestern i Leipzig målade upp i sin födelsedagskonsert skall sätta spår även i det svenska musiklivet. En Mendelssohn i helfigur, rentvättad från antisemitiska spottloskor, en genialisk kompositör som kände livets mörka skuggsidor och därför också kunde skriva musik där skönheten verkligen inte är lättköpt, ytlig och urvattnad utan djupaste och mest brännande allvar.