Där jag kommer ifrån är ”fittan” det överlägset mest användbara ordet och kan utan några större problem fungera som (nästan) alla ordklasser. Detta kuriösa faktum kan säkert hitta dialektala förklaringar och möjligen – jag säger alltså bara möjligen – uppfattas som en något förgrovad variant av den charm som gjorde Skärgårdsdoktorn till en succé, men är också ett solklart tecken på hur den patriarkala struktur som är en grundsten i vårt samhälle genomsyrar språket.
Sissi Westerbergs utställning Becoming skulle kunna beskrivas som ett liknande fenomen, men manglat genom ett tröskverk av genusteori och feministisk konst. Uppsala konstmuseum har nämligen sällan varit så fyllt av kroppsöppningar.
Grunden i Sissi Westerbergs konst är, och här arbetar hon närmast i en samtida konsthistorisk tradition, är att rucka på traditionella förväntningar som är associerade med kön. En kvinnlig gestalt i trenchcoat återkommer och bryter tabun, på ett fotografi bajsar hon på golvet och i ytterligare ett står hon beredd att ge sig på en naken mansgestalt med ett av de verktyg som också ligger på ett bord i utställningen. Tools, som instrumenten kallas, består av träpinnar som har modifierats med gällt rosa spetsar som påminner om tortyrinstrument och/eller sexhjälpmedel.
Stiliserade fontänorgasmer, glaskaraffer fyllda med kiss, en mekanisk soffa vars sits har förvandlats till en enorm, stillsamt krängande vagina, en hämningslös attack på rabattens vackraste blomma och en metamorfos som har ersatt både ansikte och händer på en androgyn gestalt med gapande öppningar. Beskrivningen av verken kunde ge sken av att Sissi Westerberg är mer konfrontativ än hon faktiskt är. Sanningen är i det närmaste det motsatta. Sissi Westerbergs konst är tydlig och låter sig gärna diskuteras. Nästan som om den vore skapad som pedagogiskt bakgrundsmaterial.
Det multipla verket Ett eget hus är ett bra exempel. Westerbergs hänvisning till Virginia Wolfs klassiska Ett eget rum består av en video, ett par fotografier och en liten byggnadskropp av grovt timmer. På bilderna och i videon gnager en kvinnofigur på stammarna enligt samma modell som man hugger ut knuttimring i stockarna till ett hus. Golvet är fullt av spånor och det burliknande huset ser inte allt för stabil ut. En utmärkt illustration över svårigheten i den individualiseringsprocess som också Woolf skrev om.
Litteratur och kropp är viktiga ingredienser även på Bror Hjorths Hus, där den konceptuellt orienterade Mikael Lundberg visar utställningen Ansiktets schakt. I den färska installationen Banned books finns visserligen inte Woolf representerad, men väl en hel drös klassiska texter som är besläktade med hennes verk. De tummade böckerna, presenterade i storleksordning, spänner över många fält och har som titeln antyder ett gemensamt drag i att någon gång ha varit förbjudna av någon ondsint regim.
Om kroppen hos Sissi Westerberg är föremål för en ständig genusmaskering är den hos Lundberg ett objekt för övervakning, kontroll och död. Utställningens äldsta verk, Lifetimer, kunde vara en sammanfattning. Baserat på all tillgänglig statistik räknade konstnären 1995 ut sin beräknade livslängd och på en liten skärm räknar en digital klocka skoningslöst ned sekund för sekund.
En oerhört elegant gestaltning av den akuta, och så småningom uppgivet katatoniska, sorg som kommer från insikten om jagets förgänglighet.
I mitten av rummet hänger ett gäng övervakningskameror som, kompletterade med ytterligare några, följer ett par identiska huvuden som långsamt roterar som en karusell. På en monitor och en större väggprojektion återges kamerabilderna som en åminnelse av en Storebror som alltid ser, och på en spik hänger ett slattrigt och naket skinn av en flådd mansperson. De snurrande skallarna är avgjutningar av skinnet, Marsyas, som i sin tur är en avgjutning av konstnären själv. Ett mer mångbottnat självporträtt får man leta efter.
Mikael Lundberg är väldigt bra på att använda det egna jaget som utgångspunkt. I den lilla ritsalen visas det nästan tio år gamla verket Lifeline, som bygger på att Lundberg gick runt med en påslagen gps i mer än 500 dagar i ett slags profetiskt förebådande av det panoptiska övervakningssamhälle som smartphonen glatt får oss att acceptera. De insamlade materialet presenteras i en förförande film där en liten röd prick ilar runt över en vit bakgrund där den lämnar ett streck efter sig. Inland gör den ivriga lilla pricken en avstickare, men den absolut största delen av tiden trampar den runt i sina egna nötta fotspår. Är det någon som inte känner igen sig?