Applåderna smattrade och temperaturen steg en entusiastisk grad.
Konferencieren Maria Freeney och intervjuaren Erik Sidenbladh frågade båda Elsie Johansson hur det kändes med alla 80-årshyllningar.
– Som en saga, inte riktigt verkligt.
Scenen var möblerad till samkväm med röda sammetsfåtöljer och soffor, blommor och en gyllene tron för det 80-åriga födelsedagsbarnet.
Publiken hade sorlat i galleriet i väntan på att dörrarna skulle öppnas - eller hängt i baren som förläggargänget från Bonniers tillsammans med Uppsalas och Svenska Pens Ola Larsmo. Nu satt den förtjust, gripen och knäpp tyst under skådespelarnas uppläsningar ur nya boken Då nu är jag. Den berömda knappnålen hade slamrat om den vågat falla.
Det var inte riktigt fullsatt, men nästan. En stor del av publiken hade passerat pensionsgränsen, men inte hela. Många var kvinnor, men inte riktigt alla.
Det är få författare förunnat att bli så hjärtligt hyllade av sina läsare på en födelsedag. Men Elsie Johanssons författarskap från dikter till romaner är genomsyrat av hjärta i bemärkelsen kärlek - med plåga och våndor - ömsinthet och varsamhet.
– Varsamhet är mitt vackraste ord. Och kärlek och död det enda som värt att skriva om, sade hon.
Det är inte ett uddlöst författarskap hon bjuder på. Rakt på sak, naket och avslöjande, klassmedvetet, fjäskfritt, konstnärligt levande och språkligt pregnant är det. Flickan, som drömde om att bli författarinna, blev verkligen författare. Trygg i sin identitet.
– Ja, jag är hemma i mig själv numera.
I höst debuterar hon som dramatiker med pjäsen Hjärterhus på stadsteatern. Ett spänt möte mellan barndomsvänner. Den ena nu konstnär, den andra nunna. Smakprov gavs.
Ja må hon leva, hurrarop och mängdens jubel avslutade.
Fast när den betalande publiken gick hem, stannade de särskilt inbjudna kvar på supé.