Efter att en operation som syftar till att fånga en internationell terrorist gått fel kidnappas dottern till en hög Säpochef. Barnet är tillika agent Carl Hamiltons guddotter och han tar upp jakten och hamnar till slut med ett par medhjälpare i ett arabiskt fort. . .
Det är inget större fel egentligen på intrigen i nyaste Hamilton, inte heller på Mikael Persbrandt som jag tycker är den bäste att gestalta hjälten hittills, och då har ändå flera av våra namnkunnigaste skådespelare gjort det tidigare. Man har heller inte sparat in på action och skjuta, eller tekniska innovationer, om än inte i Bonds klass. En del av både böckernas och filmernas förtjänst är att de höjer Sveriges självkänsla: "titta vi kan också spela det här spelet". En extra eloge till det fina fotot också.
Men däremot blir det styltig dialog, ojämnt skådespeleri och emellanåt en rörig intrig. Många scener saknar logik och trovärdighet, och den här typen av filmer har både England och USA gjort många gånger tidigare med betydligt större budget och kunskap. Det blir lite hemvävt emellanåt.
Förra filmen, I nationens intresse, var något bättre om än inte lysande så det ger ingen större förhoppning inför framtiden när det redan börjat gå än mer utför. Persbrandt själv lär vara tveksam inför en fortsättning. Jag förstår honom.