Ester Martin Bergsmark ser Eli Levén första gången när han är 17 år, och blir fascinerad av någon "som vågar vara mer än kille eller tjej". Eli Levén kallar sig pojktant. Det är ett slags uppror; femininiteten är hans "finger till andras förväntningar". Bergsmark blir hänförd.
Det dröjer tills de möts igen, men då inleder de ett förhållande och även Bergsmark börjar kalla sig för pojktant.
Pojktanten är en personlig film som går tätt, tätt inpå huden - då och då tränger den sig till och med igenom. Regissören Ester Martin Bergsmark skildrar hur det är att inte passa in på ett sätt som är vackert och berörande, och han visar hur plågsam ungdomen är när du inte vet vem du är, och omgivningen inte vill förstå. Mötet med författaren Eli Levén blir en inspiration, en katalysator till förändring. Bergsmark vågar utforska sig själv, sin androgynitet, och vem hen vill vara. Genom pojktanterna ifrågasätter Eli och Ester Martin rådande normer, och skapar nya sammanhang där den nuvarande världsbilden inte räcker till.
Att se Pojktanten är som att läsa en dagbok. Intima bekännelser blandas med utsvävande drömmar. Det dokumentära - där Eli och Ester Martin pratar med varandra i ett badkar, växlas med det iscensatta - där olika pojktanter gestaltar den inre omvandlingen. Uppläsningar ur Eli Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats vävs också in, och både bild och text är ofta smärtsam och explicit. Men allting är ett steg i regissörens nödvändiga process.
Det är upplyftande att se en självbiografisk film som kommer till ett avslut. Filmen inleds med att visa hur Eli Levén ska ta farväl av ungdomen. Och när den har rullat klart vet vi hur han har hamnat där, och hur Bergsmarks utveckling genom tonårskrisens värsta år har artat sig. Däremellan fångar den dokumentära kameran vad som känns som brytningspunkten när relationerna plötsligt ändras.
Bergsmark avgränsar en relativt tydlig period av sitt liv, vilket gör att det blir en starkare historia. För det är en konst att skildra sig själv. Självbiografier inom såväl film som litteratur tappar ofta bort huvudpersonen i ett moln av faktadetaljer. Men genom att blanda dokumentär med fiktion lyckas Ester Martin Bergsmark inte bara berätta om sin ångest och utveckling, utan får mig till och med att känna den. Vi delar inte samma känslor, men när jag går från biografen har jag själv genomgått en process. Världen känns lite vackrare än vad den var när jag gick in.