Filmälskare ser ljust på biomörkret
Trots en viss nedgång i biljettförsäljningen de senaste åren tror både publik och bransch på biografens framtid i det sista avsnittet i UNT:s serie om publiken.
— Yeah, kolla Gustaf, den ska vi se, ropar några barn.
— Jaha, salong 12. Då får ni gå en bit, säger vaktmästare Patrik Wittmar på Filmstaden till ett gäng skolungdomar som ska se Scary Movie 4.
Han går själv går mindre på bio nu när han arbetar här, ''det räcker med att vara här i jobbet''. Annars är hans plats ett bra ställe att få tips om vilka filmer som är sevärda. Publiken kommenterar gärna vad som setts,
— Fast man får ju tyvärr också höra slutet på en del filmer.
Det enda som fattas i någon större mängd denna kväll är publiken. Men en måndag i juni med gassande sol är förstås ingen stor biodag, inte ens med Da Vinci-koden, X-Men och Heartbreak Hotel på repertoaren. Så efter att ha insupit den stämning som oftast finns på biograferna lämnar jag den miljön för att i stället prata personligen om film och bio med några specialintresserade.
Therése och Patrik Sporrong ägnar mycket av sitt liv åt film. Båda är aktiva i Uppsala filmstudio (''vi träffades där och gifte oss i Slottsbiografen'') och ser så mycket de hinner. Patrik Sporrong håller också i Gore galore, skräckfilmsvisningar för speciellt intresserade.
Märta Bring är ordentligt filmintresserad och försöker planera in regelbundna biobesök, även om det tyvärr blir mer sällan än hon skulle vilja.
Petter Göthberg, är motvalls mot de övriga.
— Jag undviker bio så mycket jag kan. Det är alldeles för mycket folk som stör upplevelsen och det kostar en polsk månadslön att köpa en biljett.
Alla är dock överens om att trots att tekniken kommit långt när det gäller hembio, är det på biografen en film riktigt kommer till sin rätt. Reklamslogan ''film är bäst på bio'' instämmer de helt och hållet i. Den speciella koncentration som man bara får när man sitter i ett mörkt rum med stor bild och bra ljud är det som ger den speciella bioupplevelsen.
— Sedan är det ju en annan sak att viss film inte tillförs så mycket av biorummet. Vissa draman eller relationsberättelser vinner inte just något. Däremot måste till exempel Tim Burtons så visuellt speciella filmer ses på stor duk, säger Patrik Sporrong.
— Det är synd att det är så många små salonger i Uppsala. Det är så härligt med stora salonger, både ljudet och bilden blir ju verkligen en upplevelse då, säger Märta Bring.
Alla skulle välkomna fler rejält stora biosalonger i Uppsala. Skillnaden blir ju som sagt mindre och mindre mellan en liten salong och en storbildsskärm hemma. Men fortfarande slipper man störa grannarna
med högt ljud när man sitter i biografen, inget knackande i väggen.
På minussidan för biografer står störande prat i salongen, nedskräpning och återigen popcornslukten, ''även om den har minskat''.
— Jag brukar säga till om folk är pratsamma, särskilt om de pratar i mobilen, vilket förekommit ibland, säger Märta Bring.
Samtidigt är det en upplevelse att dela filmen med andra. Även här beror det på vilken typ av film det handlar om. Det kan ju vara ett sätt att träffas att bara gå på bio och då spelar inte filmen lika stor roll. ''Man vill ju också slå vakt om själva biografen.''
— Det är förvånande att inte kommunen lägger mer pengar på Slottsbiografen. Den är ju ett levande kulturminne, säger Therése Sporrong.
Uppsala Filmstudio använder Slottsbiografen som sin salong på visningarna. Tanken på att den var Ingmar Bergmans favorit under hans besök hos sin mormor under uppväxten och att många av hans filmer visades för allra första gången här gör förstås Slottsbion än mer speciell.
Uppsalas utbud av så många olika biografer och salonger är positivt. Alla biograferna har lite av sin egen framtoning. De tycker att Filmstaden, Fyrisbiografen, Spegeln och Slotts kompletterar varandra.
När det gäller favoritfilmer finns de flesta genrer representerade inom den här gruppen, även om smaken går isär när det gäller vissa filmer. Genomgåemde är dataanimationer är en sak de inte är så förtjusta i.
— Det märks tydligt ibland att skådespelarna har spelat mot en blå skärm, utan att se något av den miljö de befinner sig i, inflikar Patrik Sporrong.
— Det imponerar inte längre med alla storvulna scener. Kan de göra 3 000 animerade soldater kan de göra fyra miljarder, så vadå, säger Petter Göthberg.
Det man efterlyser mest och imponeras av är bra manus. Det verkar tyvärr som om tekniken äter upp det mesta av budgeten och manuset blir lidande. Därför ser man gärna äldre film där det gamla hederliga hantverket verkligen märks.
Svensk film har inte imponerat på ett tag men vad man ska göra åt det är svårt att säga. Samtliga betygar dock med kraft att de tror på biografens framtid. Den mer än hundra år gamla kulturformen har fortfarande mycket att ge.
Så jobbar vi med nyheter