Paris i 1900-talets början. En tid för banbrytande vetenskapliga upptÀckter och tvivelaktiga mustascher. Som ensam kvinna utmanar den polskfödda fysikern Marie Curie (Rosamund Pike) det franska universitetets konsensus. Tillsammans med sin man Pierre Curie (Sam Riley) upptÀcker hon tvÄ nya grundÀmnen, och i samma process avancerar de kunskapen om radioaktiv strÄlning. De vinner snart Nobelpriset.
Trots att filmen skildrar parets relation avhandlas det romantiska mötet mellan forskarna utan större krusiduller. De anvÀnder akademisk lingo för att diskutera huruvida deras kÀrlek gÄr att evidensbasera. Efter ett par trÀffar Àr de plötsligt gifta. Sedan susar privatliv, det vill sÀga barnafödsel, förbi i snabba scener som Àr berövade pÄ kÀnslor. Liksom mycket i filmen saknar relationen en trovÀrdig gnista.
Pierre och Marie skriker visserligen pÄ varandra ibland, men manuset vill hinna med mÄnga olika kapitel pÄ kort tid och missar allt som hÀnder i ögonblicken dÄ yrkeslivet saktar ned. BerÀttelsen hoppar framÄt i tid, till korta dramatiseringar av radioaktivitetens bÄde positiva och tragiska resultat. Vi trÀffar en pappa vars son fÄr hjÀlp med sin cancer med strÄlbehandling, men vi förflyttas ocksÄ till Hiroshima, nÄgon minut innan staden utplÄnas av atombomben.
Det Ă€r underliga scener i en film som inte vill lasta paret Curie för hur deras kunskaper utnyttjats i exempelvis krig. BĂ„de Pierre och Marie var medvetna och oroliga för riskerna men kan knappast beskyllas för Tjernobylkatastrofen. ĂndĂ„ fĂ„r vi ett montage dĂ€r Marie Curie ligger döende i aplastisk anemi (orsakad av strĂ„lskador) och sanndrömmer (hallucinerar?) om forskningens framtida destruktiva effekter. Kanske Ă€r mellanspelen tĂ€nkta att nyansera det smĂ„tt forcerade "girlboss"-budskapet som ekar i den svenska titeln "Marie Curie: PionjĂ€r. Geni. Rebell" (den mindre svulstiga originaltiteln "Radioactive" hade varit att föredra), men för publiken blir det mest förvirrande.