Filosofisk dialog mellan överlevare
Filosofi. Jag fick min filosofiska utbildning vid Helsingfors universitet med Erik Stenius, matematiker, logiker och språkfilosof, som lärare. Mitt intresse för filosofi och filosofihistoria väcktes under Stenius föreläsningar, och fördjupades under några terminer som forskarstuderande i Paris, skriver Lilli Redwoods.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad jag ser som mest värdefullt i den filosofiska forskningen - något som skiljer den från andra specialvetenskaper - ligger inte i de nya teorier eller lösningar den producerar, så mycket som i klargöranden av de begreppsliga och teoretiska svårigheter som skapat de filosofiska problemställningarna.
Det är inte så att frågorna ligger där och väntar på svar - de är själva frukten av filosofiska begreppsdistinktioner och teoretiserande, och det är ofta oklart vad de egentligen handlar om.
Vad är frågan en given teori utger sig att svara på - hur långt är de filosofiska problemställningarna frukten av de begreppsliga och teoretiska ramar de formulerats i - hur långt är de frågor som överhuvudtaget kan besvaras- och om inte - varför inte?
Den västerländska filosofins historia ser jag som en kontinuerlig dialog mellan enskilda tänkare, jättarna - som liksom de kaliforniska rödskogarnas tallar - överlever, medan de skolbildningar de skapat, småskogen och buskarna som växer in i varandra, förbränns, torkar ut och spirar upp på nytt igen. Filosofins klassiker är källor som man ständigt återvänder till, och som varje generation hittar ny inspiration och lärdom i.
I Uppsala har jag arbetat för att filosofins historia, som sedan 1960-talet i Sverige varit förvisad till institutionerna i idéhistoria, skulle få rum som ett respektabelt filosofiskt forskningsämne igen. Att filosofihistorisk forskning bedrivs vid filosofiska institutioner är viktigt av flera orsaker.
Det finns mycket i tidigare filosofiska läror och problemställningar, som kan ha aktualitet också i dagens filosofi, inte minst för att hjälpa en att förstå bakgrunden till dagens filosofi, vetenskapssyn och rationalitetsideal. Studiet av filosofins klassiker (antika såväl som moderna) ger därtill den bästa möjliga träning i filosofiskt tänkande. Genom att läsa filosofins klassiker, lär man sig vad filosofisk forskning och verksamhet går ut på, vilka olika former den tagit under olika tider.
Filosofin är på ett annat sätt än andra vetenskaper beroende av sin historia, och dagens filosofer har mycket att lära av sina föregångare, inte minst en viss ödmjukhet inför vad det filosofiska teoretiserandet kan och inte kan åstadkomma.
Samtidigt behöver filosofihistorikern träning i filosofisk tänkande, i att tillämpa filosofins sannings- och konsistenskrav samt olika filosofiska argumenteringsmetoder och stilar.
Själv har jag haft privilegiet att forska i filosofins historia under en tid då forskningsfältet undergått ett aldrig tidigare skådat uppsving. Till detta bidrar ett starkt ökat intresse för tidigare förbisedda områden, som till exempel senantikens och den arabiska och medeltida filosofin, samt de nya teknikerna för spridning och tillgång till texter, källmaterial och översättningar, och som också intensifierat det internationella samarbetet.
Munkarna vid medeltidens lärosäten fick förlita sig till apostlahästarna för förmedlande av in formation om sin forskning - i dag kan den som så vill förmedla sina resultat, och ta del av kompetent kritik nästan ögonblickligen. För dem som spår humanismens död visar utvecklingen inom internationell humanistisk forskning i en helt annan riktning.
Man får hoppas att undervisningen i klassiska språk får det stöd den behöver för att också den svenska forskningen skall kunna fortsätta att hänga med i och bidra till denna utveckling.