Finlir och kvickheter

— Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad...Roine Stolt låter avslutningen hänga kvar i luften. Det är nästan lite väl kaxigt. Men något man kan kosta på sig när delar av det fullsatta spelstället gör vågen efter varje låt och verkar tillbe dem som den progressiva rockens allra högsta gudom.Det är på många sätt lätt att förstå dem. Men kanske också dem som mumlar om att de är som "Yes, fast under fel årtionde" och att de är "kanske lite väl skickliga". För visst finns det ett slags gräns för när det proffsiga dövar det spännande och levandeoch i längden blir sövande. Något som bandledare Stolt och kumpaner Bodin, Reingold, Fröberg och Liliequist ändå sällan blir.Underfundig stoltPsychedelic postcard är en tidig höjdpunkt med stämsång som sitter som en smäck och ett fint driv. Men på balladen Jealousy från senaste albumet Paradox hotel kommer Bodins piano in snett och man får börja om från början. Vilket dock bara understryker den avslappnade stämning som råder kvällen igenom. Roine Stolt verkar vara på ett löjligt gott humör och slänger ur sig små kvickheter titt som tätt: "Mmm... det var allt lite symfrock det där" efter ännu en utflykt, och ser sådär lagom underfundig ut.Men få konserter är prickfria, i synnerhet när man är i gång nästan tre hela timmar (i och för sig kanske motiverat på grund av det skapligt höga biljettpriset). Trumsolot i mitten av spelningen är väl mest att betrakta som en andhämtningspaus. Och Bodins Touch my heaven kanske kunde lämnats därhän även om den maffiga avslutningen väcker liv i de flesta. Om inte annat när samme Bodin fäktar sig igenom de härligt hysteriska instrumentala passagerna i Just this once, en av kvällens mest krävande, och belönande, toppar.Polerat men uppsluppetI en skön sekvens tonar man ned sig och Stolt och Reingold börjar prata om att spela tyst, att viska med instrumenten, och att de satsar på att spela "svagt" i stället för "starkt", och irrar sig sen in i en utläggning om att de minsann inte är som Manowar. Om inte annat för att de har för lite djurhudar på scen, inflikar Reingold.Självfallet är kvällen i övrigt inte att förväxla med en stå upp-show, men den uppsluppna stämningen på scenen är en extra trevlig kontrast till den genompolerade musikaliska uppvisningen.Hur det är med profetstatusen utanför de invigdas krets vet jag inte, men Roine Stolt agerar inte som en ouppnåelig i alla fall. För allra gladast var nog den i publiken som efteråt förklarade sig vara "Flower Kings nya sångare" efter att med den äran ha fått göra ett hastigt gästinhopp från scenkanten.