Ser vi vad världen ser, eller är vi hemmablinda?
När Nordiska rådet firade 50 år med sitt litteraturpris på Bokmässan i fredags, frågade man: finns det en nordisk identitet och i den meningen en nordisk litteratur? Men svarade gjorde man inte. I alla fall inte ja eller nej.
Nära nog en femtedel av pristagarna genom åren hade samlats på seminariescenen, P O Enquist var äldst i gården med sitt nordiska litteraturpris 1969, Klaus Rifbjerg därnäst, prisad 1970. Bland de yngre, det vill säga nyare pristagarna, fanns Sofi Oksanen som fick priset förra året. Årets pristagare Gyrdir Eliasson hade annat för sig på mässan under just detta seminarium.
Där Enquist var optimistisk, var Rifbjerg mer pessimistisk. Men finlandssvenska poeten Tua Forsström och hennes danska kollega Pia Tafdrup påpekade att det är svårt att iaktta något man själv befinner sig mitt i.
Alltså: i världens ögon tycks det finnas en nordisk identitet och litteratur, där ensamhet, vemod och natur spelar stor roll.
Äsch då, kan vi nordbor tänka. Och tycka att det faktiskt skrivs om allt möjligt på hur många olika sätt som helst och att man i Finland minsann är på ett sätt, i Sverige på ett annat och i Norge och Danmark helt annorlunda. Island och Färöarna ska vi inte tala om.
Men där vi fokuserar på olikheter, ser världen söder om Norden förmodligen likheter.
Samarbetet och det kulturella utbytet de nordiska länderna emellan är dock viktigare frågor än själviakttagandet.
Nordens folkhögskola Biskops Arnö och Ingmar Lemhagen, en av de uppskattade lärarna som nyligen hyllades med en vänbok ? I den nordiska litteraturens tjänst ? fick en välförtjänt eloge.
Många nordiska författare har ju träffats och utvecklats på Biskops Arnö.
Det är väl så här: vill man ha en nordisk identitet och samhörighet, måste man arbeta nordiskt. Det gör förstås Nordiska rådet, Föreningen Norden och andra aktörer.
Bokförlagen och etermedias kulturenheter skulle kunna göra mer än i dag. Också utanför deckarsfären.
Klaus Rifbjerg tycker sig märka att de nordiska språken alltmer fjärmar sig från varandra. Vems fel är det?
Skolan är platsen där allt kan ta sin början. Eller är det småbarnsprogrammen på tv som borde varva de nordiska språk som är mest besläktade med varandra?
Kommersiella kulturgivare distribuerar amerikansk och brittisk kultur. Danskt, norskt och isländskt möter vi mest i from av kriminallitteratur.
Trägna poesiläsare som rör sig på nätet och kring de yngre poesiscenerna, har större chans att stöta på det nordiska än den stora gruppen prosaläsande pocketköpare.
Alltså: hur ser den nordiska kulturen ut, hur många ansikten har den? Det måste vi undersöka!