Flingan av snö som bådar om tö

Ingen talar illa om sommaren. Man kan för all del klaga på att den varit för kall och regnig, men inte på sommaren som sådan. Den står för sol och frihet, för lek och glädje. Men om vintern finns det mycket ont att säga. Den är alltför lång och mörk, även om nyfallen snö kan göra det nedisade sinnet tillfälligt ljusare.

Sådant är det nordiska klimatet och därmed också det nordiska kynnet, och båda speglas i vår lyrik. När det vill sig riktigt illa blir vintern en bild för en bottenfrusen själ, som i Erik Lindegrens dikt "Vinteroffer". "Det är denna isblå coma", börjar den, och fortsätter längre fram: "Försjunken i rymden/vem kan här andas/om svarta solar?/Blott som rop./Meningslöst, medvetslöst rop."
För att se så dystert på vintern måste man nog ha nått en viss ålder. Att barn gillar vinter och snö, det vet vi. Så även Zacharias Topelius. Hans "Skolgossens vintervisa" lärde förr i tiden alla skolbarn känna i Felix Körlings tonsättning:

Och nu är det vinter.

och skidan hon slinter

i bukter och finter:

går bra! Går bra!

Och knutarna spraka,

och medarna knaka,

och isarna braka,

hurra! Hurra!

Det låter hurtfriskt så det förslår. När visan var som populärast för omkring hundra år sedan stod skolidrotten högt i kurs med gamle Ling som mentor och de återuppväckta Olympiska spelen som inspiration. En samtida som hellre höll sig inne och drack starkt än hurtade utomhus var Gustaf Fröding. Med ett undantag: om han fick sitta insvept i varma fällar i en släde, gärna med en flicka vid sin sida. Då kunde han glädja sig och njuta, vilket framgår redan av den briljanta versen i "Bjällerklang":

Han svängde trotsigt
den fina nacken,

vår svarte Pluto, och föll i trav,

och släden slängde och utför backen

i fläng och flygande bar det av.

 Och rimfrost hängde i ögonbrynen,

 och snöstoft piskade oss
i synen,

 och middagshimlen var klar och skön,

 och solen glittrade skarpt mot snön.

Dikter där själva den vintriga naturen står i centrum skrev Fröding också och anslöt sig därmed till en gammal tradition - om halvannat sekel kan anses vara långt i detta sammanhang. För Sveriges del inleds den med Gustaf Fredrik Gyllenborgs omfångsrika "Vinterkväde" som utgör ett motstycke till hans "Sommarkväde". Att skildra årstiderna hade han lärt sig av engelsmannen James Thomson som i början av 1700-talet skrev sin svit The Seasons. En känd parallell i musiken är Vivaldis ofta spelade svit om fyra violinkonserter som var och en i toner skildrar en av de fyra årstiderna. Särskilt musikalisk ljuder dock knappast den gode Gyllenborgs vers. Här ett kort smakprov:

Men nordan sina vingar sänker:

min nakna torva, vinterklädd,

i dagens ljus försilvrad blänker

och yves av sin vita bädd.

Nu ett stort kliv från den ambitiöse rimsmeden Gyllenborg till den svenska versens stormästare Karlfeldt och hans "Vinterorgel". Också den är årstidsanknuten, från allhelgonadag till Marie bebådelsedag. Om den första vinterdagen heter det där:

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

 Det växer en värld ur
förgängelsens mitt,

en vit och fast.

 I frostiga kvällar skönjs
en arkad

 ;med pipor av silver i glittrande rad

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Den finaste naturlyriken uppstår i spänningen mellan två
poler: den ena ett objektivt avbildande av den yttre naturen, den andra en projektion av ett inre själstillstånd. I bästa fall smälter objektivt och subjektivt samman till en enhet. Hos vår kanske rikaste snödiktare, Werner Aspenström, kan man iaktta denna rörelse mellan skilda poler. Snö och vinter är ständigt återkommande teman i hans författarskap och en av de tidiga diktsamlingarna har titeln Snölegend. Ett exempel på objektiv
naturbild är inledningen till "Den första snön":

Det var inte körsbärsträden som blommade,

 men en vit sky drog genom trädens kronor.

 Mot middagen föll snön allt tätare.

 Snart syntes ej sjö eller
himmel.

Det enda som i denna strof vittnar om en mänsklig iakttagare är associationen till blommande körsbärsträd som genom sin kontrast framhäver det överrumplande i vinters plötsliga ankomst.
Helt annorlunda uppbyggd är dikten "Snöflingan" som börjar med en mänsklig betraktares reflexion och övergår till en ren naturbild - vilken dock genom diktens inledningsrader får en symbolisk undermening: snöflingans baklängesvolter kan läsas som en bild för den åldrade och dödslängtande människans livsvilja trots allt.

O att få dö som hon, så stilla,

i anförvanters flock,

tänkte den gamla kvinnan.

Då ångrade sig snöflingan

och flög i baklängesvolter

upp mot takåsen

 och i spiraler runt
hängbjörken,

innan den åter sänkte sig

förbi det tomma fönstret

i det tomma huset.

När vintern är som mörkast och själen fryser, låt oss då se varje snöflinga som ett förebud om vår och blommande fruktträd.