160 sidor, texten i korta stycken: små dialoger, reflektioner, redogörelser, scener. Den du söker finns inte här är ett pussel som sammanlagt bildar en berättelse. Men om vad? Handlar den här boken verkligen om Florence Nightingale?
Författaren säger att ja, det gör den, men samtidigt också att nej, den gör den förstås inte. Och inte om henne själv heller för den delen. Fast ändå.
– Fakta är korrekta. Florence hade den här familjen, levde just det här privilegierade livet och fick en kort tid på sig att besluta om hon skulle svara ja på ett frieri eller välja ett annat liv. Precis som i boken, säger Mia Öström.
Hon har läst flera biografier om Florence Nightingale och brev och texter från 1800-talets slut. Och därtill Mrs Beeton´s book of household management, som hjälpt henne när det gäller det viktorianska överklasshushållets inventarier och umgängesvanor.
Men trots verklighetsbakgrunden är boken ingen biografi, utan just en roman, en fiktiv berättelse med en Florence som Mia Öström har hittat på.
En möjlig Florence Nightingale. Förmodligen en smula öströmsk.
Allra mest handlar romanen om hur det kom sig att en ung flicka blev det hon blev, om det privilegierade livets instängdhet och krav, om att bryta med konventionerna och själv välja sitt liv.
– Jag ville utforska temat välja - välja bort och se var jag hamnade. Skriva något som var svårt och göra det så bra jag kunde.
Hon har alltid skrivit, säger Mia Öström. Hur då ”alltid”?
– Faktiskt innan jag kunde skriva över huvud taget. Men trodde att jag kunde. Senare var jag duktig flicka och skrev bra uppsatser. Sa till läraren att jag ville bli författare. Nu, som vuxen, har jag skrivit på allvar i tio år.
Så blev hon alltså författare, på flera olika sätt. Efter att ha gått både reklam-och journalistutbildning landade Mia Öström på en reklambyrå i Uppsala som copywriter. Korta effektiva texter är hennes signum.
– En text ska vara intressant från den första meningen till den sista, säger hon.
Det handlar lika mycket om hennes debutroman, som om reklamtexterna i lönearbetet och novellerna som hon har skrivit i många år.
– Jag trodde novellen var min form. Formatet passar mig. Jag är inte så uthållig. Och så är ju tidsbrist en del av livet när man har små barn.
Hon har publicerat flera noveller, både i antologier och i tidskrifter. 2005 var hon en av vinnarna i Umeås novelltävling. Men när hon skickade en novellsamling till ett förlag, fick hon som svar att den var bra, men att hon kunde bättre.
Så blev hon förkyld och hade ”inget att läsa”, trots att hemmet är fullt av böcker.
– Min man kom dragande med en biografi om Florence. Hon var bara en kliché för mig då: den självuppoffrande kvinnan som gjorde gott för andra men ingenting för sig själv. Men när jag läste, blev jag intresserad.
Mia Öström började skriva korta scener och lägga på hög. Så kom tillfället att förvandla idéerna till en roman:
– Min man fick ett fellowship på ett college i Cambridge i England ett år. Jag följde med. Barnen hade aktiviteter några timmar om dagen och jag kunde skriva! Först skrev jag berättelsen från A till Ö. Kronologiskt och förutsägbart, skitdåligt. Då pusslade jag om och tog bort allt som inte skulle vara där.
Som copywriter har hon skrivrutin. Inspiration är ingenting hon väntar på. Skriva är något hon gör: sätter sig ner och skriver. Effektiva ska texterna vara. Inga onödiga transportsträckor, men gärna oväntade vändningar och bilder.
– Jag vill bli överraskad både när jag läser och när jag skriver. Min största läsupplevelse är när jag kliver in i berättelsens eget universum med en logik som jag inte kände till tidigare. Sara Stridsbergs Drömfakulteten var en sådan upplevelse!
– Det är en stor, lustfylld sak att skriva. Det kommer upp sådant, som jag inte visste att jag hade tänkt. Att det är så roligt. Det är kicken när jag skriver.