Det är 80-tal och kriget mellan Irak och Iran pågår för fullt. Dana och Zana är bröder som bor på gatan i irakiska Kurdistan. En dag visas Stålmannen på den lokala biografen, och trots att pojkarna endast lyckas se några minuter av filmen genom att tjuvkika genom ett fönster är det tillräckligt för att drömmen om Amerika ska etsa sig fast. Amerika är där Stålmannen bor, och han kommer att med sina superkrafter ställa allt till rätta för bröderna.
Genom att putsa skor försöker Dana och Zana spara ihop tillräckligt med pengar för att betala människosmugglare. Men när det inte lyckas köper de i stället en åsna och rider åt det hållet dit de tror att Amerika ligger. Svensk-kurdiska regissören ? och före detta Gottsundabon ? Karzan Kader har gjort en film som till viss del baseras på sin egen flykt från Irak när han var sex år gammal. Bekas gjordes först som en kortfilm 2010, och mottogs så väl så att den nu har utvecklats till en fullängdare. Här ges publiken större möjlighet att komma nära Zana och Dana, och det är ett ömsint porträtt som Karzan Kader gör av bröderna. Bekas betyder ensam på kurdiska, och gatubröderna har enbart varandra. Det är en berättelse om syskonkärlek som saknar alla gränser, och som överlever alla påfrestningar den utsätts för.
Karzan Kader har haft en god hand med barnskådespelarna Zamand Taha (Zana) och Sarwar Fazil (Dana) som faktiskt bär hela filmen på sina axlar. Båda två är övertygande och samspelet dem emellan fungerar ypperligt. Att de är tillräckligt lika utseendemässigt för att kunna tas som bröder även i verkligheten är givetvis ingen nackdel.
Bekas är något så ovanligt som en svenskproducerad film helt inspelad utomlands, och där ingen talar svenska. Men det går ändå att känna igen några tecken som är återkommande i den svenska familjefilmen. De dramaturgiska vändningarna är där de ska, stråkarna kommer in på rätt ställe och de 360-gradiga kameraåkningarna höjer intensiteten ytterligare ett snäpp. Alla greppen fungerar utmärkt för att få det att börja rinna i tårkanalen, men ofta används de för mycket vilket snarare får motsatt effekt. Bekas håller sig för det mesta på rätt sida gränsen, men filmen hade varit ännu bättre om den hade tonats ner lite grand och inte visats direkt på publikens näsa.