– Jag satt på en farstutrapp och spritade ärtor. Då slog det mig att just så här måste min mormor också ha suttit. Det förband mig med henne, säger Gudrun Utas, där vi sitter på hennes blomskottsfyllda balkong i det allergisanerade huset.
När jag frågar henne vad sprita ärtor betyder, verkar hon tycka att jag är okunnig, det betyder ju att man plockar ut den gröna ärtan ur skalet i ärtväxten. Okunnighet triggar igång henne och det är därför som hon skrivit "Anna-boken".
– Från början hade jag ett slags pedagogisk ambition - folk i allmänhet vet så lite om historien och då främst kvinnors historia, även om Moa Martinsson och flera har skrivit viktiga och oerhört fina berättelser. Ta bara en sådan sak som hur det gick till när kvinnor erövrade rösträtten, säger Gudrun Utas.
Och för alla som minns att just den kvinnliga rösträtten belystes i tv-serien "Fröken Frimans krig" och dokumentären "Kvinnorna på Fröken Frimans tid" under julen 2016 , men då hade Gudrun Utas redan avslutat sin bok som hade utvecklat sig i andra banor än de pedagogiska spåren hon hade från början.
Hur skulle du beskriva din roman?
– Jag brukar säga att det är en rätt konstig bok, någon har kallat den magisk realism, eller rent av en aktivistbok om tre kvinnor i olika tidssammanhang som alla på sitt sätt vill rädda världen.
Anna-boken är en generationsroman, som tar med läsaren på en färd genom 1900-talet med klassklyftor, kvinnorörelse och ett uppvaknande intresse för både klimat- och miljöhot. Huvudpersonerna är de tre Annorna: Anna Linnea, Anna Viola och Anna Florencia, som tillbringar sin ungdom i var sitt århundrade.
– Men de kommer ur varannan generation. På det viset slapp jag föräldrar-barn-konflikter i boken, säger Gudrun Utas och ler en aning, efterson hon inte riktigt kommit undan alla barn-föräldrrakonflikter.
Förutom Annorna finns en rätt mänsklig datamaskin, i handlingen, Mr Besk, som gör att kvinnorna kan tala med varandra över generationsgränserna.
"Men att han bjudit in en hel klass med jäntor, det kan grabbarna i realskolan inte begripa. I klassen har läraren nödtorftigt fått flickorna att förstå hur telefonen av svart bakelit fungerar och hur ljudvågorna tar sig fram via hörselbenen i mellanörat. Men här försöker ingen förklara något. Här är det fråga om ett stort NÅGOT som samlat all kunskap innanför sitt metallglänsande skal."
Men datorn gör inte enbart att kvinnorna kan tala med varandra. Anna Florencia, kan även tala med svenska rösträttskämpar och Alexandra Kollontaj, feminist och världens första kvinnliga ambassadör, (för Sovjet i Sverige) och en ung Olof Palme med slarvigt knuten slips.
Anna-boken är inte Gudrun Utas debutroman men inte hennes första bok. Hon har skrivit en lättläst barnbok – efter att ha tagit en kurs i skapande svenska – och en rapportbok om uranbrytning i världen. Under många år har hon arbetat politiskt, varit politisk sekreterare för vänsterpartier i riksdagen och aktiv i anti-kärnkraftkampanjen och även Jordens vänner.
– Jag vill att våra barn och barnbarn ska ha en värld att överta, säger hon och svarar i mobilen som har ringt gång på gång under intervjun och skvallrat om att hon är en engagerad och upptagen person trots att hon är pensionär sedan några år tillbaka.