Folkrättskämpe i Västra Sahara får pris

Per Anger-priset är ett internationellt pris till minne av Per Anger och instiftat 2004 av svenska regeringen för att främja humanistiska och demokratifrämjande insatser. Myndigheten Forum för levande historia har regeringens uppdrag att administrera nomineringar, utse jury och organisera priset. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth delar ut prissumman om 150 000 kronor och symbolen i silver, som väger lika mycket som ett mänskligt hjärta, vid en ceremoni i Stockholm på Älvsjömässan i morgon 16 november. På Älvsjömässan pågår samtidigt en årlig återkommande stor konferens om mänskliga rättigheter.

Alla folks rätt till självbestämmande är en allmänt accepterad princip. Problemet är att definitionerna av "folk" och "självbestämmande" är omtvistade. Det finns ingen officiellt fastställd definition av dessa starkt politiskt laddade begrepp och ingen enhetlig politisk eller rättslig praxis. Den enda situation i vilken självbestämmanderätten är tämligen enhälligt omfattad av statssamfundet är i den koloniala situationen. Ibland kallas den saltvattenskolonialism för säkerhets skull så att inte regeringar som inte har regelrätta kolonier men som ändå exploaterar delar av sitt land eller sina grannländer på ett kolonialt sätt skall riskera att utsättas för krav på självbestämmande.

Saltvattenskolonialism syftar på de kolonier på andra kontinenter än den europeiska som europeiska länder hade från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1900-talet med Zimbabwe som ett intressant exempel på ett av de sista länderna som blev självständigt.
Eftersom det inte finns några regelrätta saltvattenskolonier kvar borde självbestämmanderätten ha försvunnit ur folkrätten, men den politiska relevansen i begreppet och begreppets användbarhet även i andra situationer än saltvattenskoloniala har gjort att självbestämmanderätten fortfarande lever.
Kosovo, Georgien och senast Sri Lanka satte det självbestämmanderätten i fokus - igen.

Och så finns det faktiskt fortfarande en och endast en situation kvar i vilken en saltvattenskolonialist - Spanien - har överlåtit sin koloni till en stat på andra sidan vattnet - Marocko - utan att kolonin - Västra Sahara - först fick ta del av hävdvunna möjligheter att välja självständighet enligt FN:s generalförsamlings Deklaration om medgivande av självständighet till koloniserade länder och folk (1960).

Västra Sahara är ett av de få fall om inte det enda i dagens värld på vilket självbestämmanderätten otvetydigt är tillämplig och tydligt talar till Västra Saharas fördel. Marocko obstruerar förstås och bilden kompliceras ytterligare av utomstående råvaruintressen - som rör framför allt fisk, olika mineraler t ex fosfat samt potentiellt olja - inte minst från EU:s sida. Fisket uppmärksammades i en debattartikel i Dagens Nyheter den 25 maj i år inför det svenska ordförandeskapet.

Oheliga internationella politiska allianser spär på komplikationerna. USA anser att Marocko är en alltför viktig bundsförvant i kriget mot terrorismen för att tvinga landet att ge Västsahara möjlighet att folkomrösta sig självständigt som rätten bjuder.
Även Frankrike och Storbritannien håller på Marocko. Spanien solidariserar sig ömsom med Marocko och ömsom med Västsahara och Algeriet; efter terrorattacken i Madrid 2004 är man i Spanien rädd att solidaritet med Västsahara skall generera fler terrorattacker.

Självbestämmande i Östra Timor visade en liknande folkrättslig problematik som självbestämmande i Västsahara. Det är i år tio år sedan FN organiserade en folkomröstning i Östra Timor i vilken den överväldigande majoriteten av befolkningen valde självständighet. I Västra Saharas fall initierade FN en folkomröstning som skulle ha hållits 1992, men som ännu inte har kommit till stånd. Utsträckning i tid verkar till Marockos fördel.

Dagens kamp om Västsaharas rätt till självbestämmande började 1975 med att Spanien drog sig tillbaka som kolonialmakt och gav en principdeklaration tillsammans med Marocko och Mauretanien (Madriddeklarationen). Strax före denna uppgörelse fann den Internationella Domstolen i Haag i ett rådgivande yttrande till FN:s generalförsamling att Västsahara har rätt till självbestämmande. Strax efter Madriddeklarationen invaderade Marocko och Mauretanien Västsahara. Några år senare drog sig Mauretanien tillbaka och då ockuperade Marocko Mauretaniens tidigare tredjedel av Västsahara.

Marockos rätt att förfoga över Västsaharas åtråvärda naturtillgångar är milt uttryckt tveksam. I bästa fall har Marocko rätt å Västsaharas folks vägnar att utnyttja naturresurserna, men bara i så måtto som det sker i befolkningens intresse och vinsterna kommer befolkningen till del. EU:s fiskeriavtal med Marocko som inkluderar fiske utanför Västsaharas kust blir i detta ljus problematiskt. Problematiskt blir av samma skäl EU:s associationsavtal med Marocko som bland annat innehåller handelsregler rörande produkter som typiskt sett härrör från Västra Sahara. Den svenske folkrättsrådgivaren Pål Wrange skriver i sitt bidrag till volymen att Sverige stöder Västsaharas rätt till självbestämmande. Sverige anser att Marocko inte har rätt att förfoga över Västsaharas naturtillgångar för egna syften.

Det finns ett parallellfall beträffande Östra Timor, The Timor Gap Case från 1995 som dessvärre avvisades av Internationella domstolen på formella grunder. Fallet handlade om ett avtal om oljeexploatering utanför Östra Timors kust mellan Australien och dåvarande ockupationsmakten Indonesien.
I syfte att låta folket i Västra Sahara fritt uttrycka sin vilja i enlighet med den internationella rätten åtog sig FN alltså att organisera en folkomröstning. Planen var att låta dem som bodde i Västra Sahara vid tiden för den spanska folkräkningen 1974 få rösträtt.

Folkomröstningen saboterades genom konstgjorda tvister kring vem som hade rösträtt; när röstlängden äntligen var klar 1999 inkom Marocko med 130.000 överklaganden varvid folkomröstningsadministrationen kollapsade.
Nästa plan var att alla som bott i Västra Sahara sedan 1999 skulle ha rätt att rösta. Befolkningssammansättningen har medvetet ändrats och närmare halva den ursprungliga befolkningen i Västsahara har flytt utomlands. Inflyttade marockaner utgör nu en majoritet av befolkningen i Västra Sahara. Marocko har dock motsatt sig även den senare folkromröstningsplanen. FN har nu tills vidare övergivit planerna på folkomröstning och förordar direkta förhandlingar mellan parterna.

Varför vann Östra Timor självständighet till skillnad från Västra Sahara, än så länge? Västra Saharas misslyckade försök att vinna självständighet beror främst på det starka stöd annekteringen har hos befolkningen i Marocko; den omgivande internationella politiken spelar en roll men inte lika viktig, anser han. Mer demokrati i Marocko skulle enligt denna logik inte heller nödvändigtvis leda till ökad sannolikhet för territoriella kompromisser. I Indonesien däremot var den politiska oppositionen mer öppen för självständighet för Östra Timor än regeringen och militären så när Indonesien demokratiserades på 1990-talet kunde sådana krav föras fram och påverka den politiska utvecklingen.

Den marockanska monarkins legitimitet står och faller med kontrollen över Västra Sahara. Det har konstaterats att kontrollen över Västra Sahara stöds av alla marockaner: Den civila makten, den militära makten och av folk i gemen. Den marockanska monarkin i sin tur stöds av alla mäktiga utomstående intressenter.

Den brittiska folkrättsforskaren Marc Weller konstaterar efter en grundlig studie av samtida praxis i frågor om rätten till självbestämmande att ryktet om självbestämmanderättens död i den post-koloniala kontexten är betydligt överdrivet. Resultaten av nutida förhandlingar med utgångspunkt i självbestämmanderätten är mångskiftande och behöver inte manifestera sig i självständiga stater. Snarare sjunker nationalstatens betydelse överlag och lösningar kan inkludera olika nivåer från lokal till internationell.

Marc Weller konstaterar att mot bakgrund av mångfalden lösningar beträffande självbestämmandet betingade av förhållandena i varje enskilt fall går det inte att säga att klara regler på området utvecklats i den post-koloniala situationen. Det är en sak att säga att mönster kan urskiljas i praxis, skriver Marc Weller, och en annan sak att påstå att det utvecklats rättigheter som gäller lika i alla fall.

Det får emellertid idag betraktas som ovanligt, säger Marc Weller, att inte vilja engagera sig i uppriktiga försök att i enlighet med folkviljan lösa konflikter rörande rätten till självbestämmande. Processerna i Kosovo och Georgien betraktar Marc Weller i detta ljus som ovanliga och ovanliga borde även fallen Sri Lanka, Västsahara och för den delen Palestina vara eftersom den typiska post-koloniala goda viljan att förhandla fram en lösning verkar saknas där. Trenden att istället visa god vilja borde på sikt gynna Västsaharas sak bland andra.

Fotnot: Per Anger var Raoul Wallenbergs medarbetare och initierade som legationssekreterare i Budapest det svenska arbetet att rädda så många som möjligt undan förföljelse och avrättningar under andra världskriget i det nazistockuperade Ungern. Han avled 88 år gammal år 2002.

Folkrättskämpe i Västra Sahara får pris

Det internationella Per Anger-priset för att främja demokrati tilldelas Brahim Dahane, folkrättskämpe i Västra Sahara. Alla folks rätt till självbestämmande är en allmänt accepterad princip, men Västra Sahara existerar under kolonialliknanden förhållanden, skriver Inger Österdahl.