För verkliga människor

Pojke möter flicka. Regissören och manusförfattaren John Carney har skalat av denna grundpremiss så mycket att han till och med gett rollfigurerna namnen The Guy och The Girl.
Han (Glen Hansard) är en sliten gatumusikant, hon (Markéta Irglová) en tjeckisk blomsterflicka. De möts på Dublins gator och ljuv musik uppstår - rent bokstavligt, när han upptäcker att hon är en skicklig pianist. De bestämmer de sig för att spela in en demo, i takt med att gamla kärlekssorger rullas upp och livet visar sig vara mer komplicerat än i en Renée Zellweger-film.

Det är enkelheten och musiken som gör Once till en av årets bästa filmer. Visuellt är det en oinsmickrande film, med korniga bilder och dogmadunkel belysning. Musiken är lika sparsmakad - två röster, gitarr och piano - men med en intensitet som gör att man blir hög i biostolen. En jam session i en musikaffär blir till en av filmhistoriens mest romantiska scener.

Ursprungligen var det tänkt att irländska stjärnskottet Cillian Murphy (Sunshine) skulle ha spelat trubaduren. Men hur skulle han med sin Hollywoodhaka och isblåa ögon skulle ha kunnat skapa samma närhet och innerlighet som hundögde, rödknollrige Glen Hansard? Och vilken ansiktsbehandlad filmstjärna skulle ha kunnat göra ett bättre jobb än skygga, långnästa Markéta Irglovà? Once är en film om och för verkliga människor.
Filmens älskade par har numera dessutom fått varandra - på riktigt.

För verkliga människor

Ett musikaliskt mirakel har anlänt till de svenska biograferna. Den irländska indiemusikalen Once använder ytterst små medel för att skapa stora känslor och Karin Svensson har bara att hylla enkelheten.