Han sjunger sitt ”broken Hallelujah”, om världens brustenhet, vare sig han sjunger just den - av andra artister utnötta sången - eller låter tillvarons tillstånd vara bakgrunden till något nyskrivet eller gammalt.
Han är väl förtrogen med Skandinavien, har sjungit i Sverige förr, och hämtade sin kärlek Marianne Ihlen från Norge. Det höll ett tag runt skiftet 1950/60-talet. Sen blev det So long Marianne, dags att se tillbaka på det som varit, le vemodigt åt det hela och gå vidare.
Det var väl ungefär då, som Leonard Cohen kom in i mitt liv.
Det gjorde ont. Att inse att jag aldrig skulle bli Leonard Cohens vän, älskarinna, musikkompis. Att jag inte ville ha honom som idol, som jag hade Beatles, Stones och andra band och artister, utan HA honom, på något sätt. Men att det inte skulle ske. Not likely to happen, erkände jag inför min 16-åriga spegelbild.
Först hade jag hittat hans debutroman Älsklingsleken. Den kom ut i Kanada 1963, i Sverige 1965. Jag läste den hösten 1967, när jag var 16 år. Kanada kändes bekant, som om jag hade varit där: en smal tjej med rakt brunt hår och duffel. Men jag var rund, blond och… jo, en duffel hade jag. Fast det var minst tio år för sent. Allt hade redan hänt. I Cohens liv. I mitt hade det knappt börjat hända.
Året efter kom albumet Songs of Leonard Cohen till Sverige med Suzanne och de andra sångerna, som fortfarande har sina egna spår i mitt huvud. Från och med nu ingick Leonard Cohen i mitt liv.
Jag läser poeten och Cohenpolaren Peter Lindforss bok Mannen som förstörde mitt liv (Ellerströms 2007) utan att, som Svenska Dagbladets recensent, rygga tillbaka för att författaren ger sig själv lika stort utrymme som Cohen. Hela boken är ju avsiktligt en jag-var-där-upplevelse, som författaren delar med sig av.
Jag förstår honom. Han skriver den berättelse jag också hade velat vara med i. Kanske hade jag velat vara Lindforss, fast på mitt sätt. En Person I Leonards Närhet! Jag, en av alla som fångats av Leonard Cohens mjukraspiga bas och sorgsna, illusionslösa berättelser. Som känt sångers och tonfalls vibrationer djupt inne i kroppen, för att inte säga själen.
- Leonard Cohens tilltal och sättet han framför sina sånger på är unikt. Han ser ner i avgrunden, men förmår att behålla ett leende, säger Peter Lindforss, när jag ringer upp honom och frågar vad han tycker gör Cohen så speciell.
Sedan berättar han att Leonard Cohen privat är snäll och vänlig, en hjälpsam man som ställer upp för vännerna. En rolig typ dessutom:
- Fruktansvärt rolig! Hans tidiga poesiframträdanden var stå-upp-komiska. Han är en mästare på one-liners. Samtidigt är han ohyggligt narcissistisk och älskar myten om sig själv. Men hans depressivitet är ingen myt. Den är sann.
Peter Lindforss har känt Leonard Cohen sedan de blev vänner på den grekiska ön Hydra 1981. Han har gått på de flesta av Cohens svenska konserter:
– 80-talskonserterna var otroligt bra! Men jag gillade inte konserten i Globen 2008. Publiken stod upp, gjorde vågen och sjöng med i Hallelujah…
55-plussare som jag – vare sig vi är vänner med Cohen eller inte – har en så gammal relation till den numera Los Angelesboende artisten, att det aldrig blir något ”so long” . Han är där i vårt inre, i sångliga textrader, melodislingor, romandialoger.
Jag läser några timmar i Älsklingsleken, berättelsen om Breavmans väg bort från barndomen i Montreal, till vuxenliv och kärlek i New York. Och jag tror fortfarande nästan att jag har levt i Montreal en vinter när 40-talet gick över i 50-tal.
Jag sjunger med i ”Suzanne takes you do-own…to her place near the river…” från Songs of Leonard Cohen. Sången jag som tonåring trodde handlade om en påhittad prostituerad och/eller galen kvinna vid floden, men som handlade om hustrun till en av hans vänner: Suzanne Verdal, som verkligen bjöd på te och apelsiner i sitt hem vid floden och faktiskt ”bara” var hippie och vän.
Jag byter till albumen I’m your man och Ten New Songs. Från det senare: Alexandra Leaving, ett favoritcitat:
As someone long prepared for the occasion;
In full command of every plan you wrecked –
Do not choose a coward’s explanation
that hides behind the cause and the effect.
Cohenska visdomsord att grunna på.
Leonard Cohen har kallats en kvinnornas man, även om han själv har sagt att livet i det hänseendet kanske inte helt stämmer med myten. Men han är lika mycket en männens man. Det handlar alltid om mer än sexualitet, kanske allra mest om identitet. Vill man inte ha Leonard, vill man kanske va’ Leonard…
En bekant man for till den grekiska ön Hydra i hopp om att få en skymt av Cohen, kanske rent av komma i samspråk med honom, fotografera honom, dricka några glas retsina tillsammans en varm kväll på Katsikas bar. Men Cohen var inte där den månaden. Ändå bevarar han detta som ett Cohenminne, vemodigt, en smula ironiskt, med en humoristisk glimt.
Kunde platsa i en sång av Leonard Cohen.