Erfurt, Weimar, Buchenwald, Jena och Eisenach ligger i den tyska delstaten Thüringen, den första av de tyska delstater som fick en nationalsocialistisk minister. Det betecknades som ”Mustergau”, ett nazistiskt mönsterdistrikt. Friedrich Schiller-universitetet i Jena kallades det bruna universitetet och var ett typexempel på akademisk politisering, med rasbiologi som specialitet. Litteraturvetaren H F K Günther (”Ras-Günther”) fick här redan 1930 en professur i rasbiologi; på 1920-talet var han verksam inom rasbiologin i Uppsala. Hit reste också svenska teologer för forskningsutbyte med dess bruna professorer, bland dem Lundaprofessorn Hugo Odeberg och Upplandsprosten Erik Douglas Edenholm.
Herders, Goethes och Schillers Weimar hade femton år före det nazistiska maktövertagandet blivit hemort för den modernistiska arkitektur- och designrörelsen Bauhaus och i den mäktiga Wartburgborgen i Eisenach hade Luther suttit och gjort sin banbrytande översättning av Nya testamentet. Familjen Bach välsignade drygt hundra år senare staden med sin musik, liksom Johann Pachelbel och Georg Philipp Telemann.
Nazisterna var inte heller sena att utnyttja kopplingen till den gamle Erfurtmunken och sedermera reformatorn Luther, vars skrift Om judarna och deras lögner var gefundenes Fressen för deras antisemitiska propaganda.
Utan alldeles vanliga människor i den tidstypiska vita ingenjörsrocken, i blåstället eller manschetterna skulle Förintelsen aldrig kunnat genomföras. Detta uppmärksammas just nu med ett länge och hett diskuterat bygge av ytterligare en av Tysklands mer än 200 minnesplatser från nazitiden. I januari 2011 invigs ett nytt museum på Firma Topf & Söhnes industriområde i Lutherstaden Erfurt. Här ritades och tillverkades utrustning för gasugnar och krematorier i Auschwitz.
Topf & Söhne har blivit en symbol för att det civila samhället ingalunda var ovetande om vad som pågick, utan medverkade i förföljelsen och förintelsen av judar. Firmans affärsmässiga fras som användes i brev till SS: ”Stets gern für sie beschäftigt” (Vi stå med nöje till Eder tjänst) pryder redan i stora bokstäver huset där museet ska inrymmas.
Firmans skickliga ingenjörer hade nämligen löst ett stort problem åt SS-ledningen. Utmaningen var inte hur man skulle avliva järnvägsvagn efter järnvägsvagn med judar, utan vad man skulle göra med kropparna. Dödssiffrorna ökade allt snabbare; från mars 1942 till november 1944 dödades 1,1 miljon människor, varav 960 000 judar. Massgravar var ingen idealisk lösning, de lämnar spår, och i slutet av 1942 grävde man till och med upp liken och brände dem under bar himmel.
Själva den fysiska förintelsen, tekniken bakom gaskamrar och krematorier, krävde sina ingenjörer. Gaskamrar skulle snabbt fyllas och tömmas, liken skulle forslas till nästa anhalt i produktionskedjan – uttrycket ”dödsfabrik” är lika skrämmande som adekvat. Logistiken förfinades med det växande trycket från ankommande transporter. Nya hissanordningar, snabbförbrännande ugnar, hantering av biprodukter som aska, kläder och hårrester behövdes. Man lade också vikt vid psykologiska lösningar; för en fungerande genomströmning var det nödvändigt att skapa lugn och undvika panik. Därför var krokarna i omklädningsrummet numrerade, därför såg gasmunstycket verkligen ut som en dusch.
Från 1939 till 1943 levererade Topf & Söhne ugnar till koncentrationsläger som Buchenwald, Auschwitz och Dachau. Verksamheten drevs strikt affärsmässigt och firman skickar kravbrev till SS på försenade betalningar och hävdar sin rätt i uppkomna garantiärenden.
Sedan länge experter på och marknadsledande inom krematorieteknologi, kom Topf & Söhne till synes av en tillfällighet in i spelet om krematorierna i koncentrationslägren. I Buchenwald trängdes vintern 1939 omkring två tusen polska och österrikiska judar i några baracker. De fruktansvärda levnadsvillkoren resulterade i en dysenteriepidemi som SS åsåg med armarna i kors. Snart var Weimars krematorium, dit man forslade de döda, överbelastat.
Femton minuters tågresa från Weimar ligger Erfurt med Firma Topf & Söhne, vid denna tidpunkt med 1 100 anställda. Dess krematoriespecialist Kurt Prüfer hade utvecklat en transportabel krematorieugn för bränning av kreatur. Huruvida detta skett på uppdrag av SS eller ej är inte klarlagt, men nu kom den väl till pass. Så sent som 1934 hade lagar stiftats som skulle garantera en pietetsfull hantering av mänsklig krematorieaska, bland annat skulle askan kunna tas till vara med tanke på anhöriga. Också här var Topf & Söhne ledande, men den transportabla ugnen hade inga av dessa funktioner. Pietetsfull behandling var reserverat för dem med människovärde, judars kroppar hanterades som kadaver efter sjuka djur.
Buchenwaldprojektet blev början till ett omfattande samarbete mellan SS och Topf & Söhne – och nya affärsmöjligheter. Snart hade ingenjörerna ritningar på en mer avancerad flyttbar ugn, nu med större kapacitet. Alla koncentrationsläger behövde ugnar och Topf & Söhne tog hem de stora affärerna; ugnarna utgjorde 40 procent av krematorieavdelningens omsättning. Också andra ingenjörer ägnade sig åt produktutveckling, bland annat finns en patentansökan av ingenjör Fritz Sander för ”kontinuerligt arbetande likförbränningsugn för massbruk”. Denna var direkt designad för nazisternas massförintelse.
Men den stora haussen för företaget kom med utvecklingen av just Auschwitz-Birkenau. Orderbekräftelsen – skrämmande affärsmässig – från november 1941 noterar beställningen av fem nya ugnar, nu med tre öppningar, för snabb leverans, förutsatt att SS garanterar materialanskaffning och att inte arbetskraft från firman får inkallelseorder.
I offerten ingick två montörer från firman, som skulle komma att tillbringa nio månader respektive ett år vid bygget och alltså inte bara bevittna utan också själva delta i intrimning, drift och reparation av anläggningen. Orderbekräftelsen avslutas: ”Vi försäkrar er färdigställandet av en ändamålsenlig och fungerande anläggning. Heil Hitler! Kurt Prüfer”. Prüfer själv reste ett dussin gånger till Auschwitz och blev också konsult åt SS. Han ställde krav på firman om vederbörlig bonus för sina prestationer. Cheferna var ingalunda ovetande om vad det handlade om; omfattande dokumentation visar hur de informeras och involveras tillsammans med sin personal. En av bröderna Topf begick senare självmord, medan den andre etablerade sig i Västtyskland.
Inte bara Topf & Söhnes krematorieavdelning fick uppdrag i Auschwitz, också deras ventilationsexpertis kom väl till pass. Firmans Karl Schultze arbetade med att installera och koordinera flödet mellan gaskamrar och krematorier, som ju hörde till samma ”produktionslinje”. Man samarbetade också med grannföretaget, Gustav Linse, som levererade likhissar för transport av liken från gaskammaren upp till krematoriet.
Det handlade om effektivitet, och av allt att döma bidrog teknikernas lösningar till allt snabbare genomströmning, till fler mord. På en halvtimme kremerade man mellan tre och fem lik samtidigt, upp till 4 000 på en dag. Men då man sommaren 1944 dagligen dödade 9 000 ungerska judar räckte krematorierna inte till – man brände då liken utomhus. Den djävulska driften att döda judarna kunde inte anpassa sig efter ingenjörernas kapacitet.
Efter befrielsen listades överingenjör Prüfer av den sovjetiska undersökningskommissionen bland namn som Auschwitzkommendanten Höss och andra SS-figurer. Prüfer förnekade att han känt till gaskamrarna före 1943, men erkände att han sedan visste vad som försiggått. Han dog i sovjetiskt fångläger 1952, medan bland andra Karl Schultze gick fri. I sitt avskedsbrev förnekade Ludwig Topf all kännedom om brotten: ”Jag har alltid varit anständig – motsatsen till en nazist – det vet hela världen”. Men Topf var själv i Auschwitz, av det verkliga skälet att Topf ville befrias från sin militära inkallelse och i stället på plats följa upp hur anläggningen utvecklades.
Ludwig Topf sade sig inte vara nazist. Visserligen hade han som mängder av människor inträtt i partiet i april 1933, men det tycks stämma att ingen av de involverade på Topf & Söhne var särskilt politiskt engagerad. För dem handlade det om affärer, och på ett skrämmande sätt är affärskorrespondensen, ritningarna, logistiken en del av den alldeles normala teknisk-industriella diskursen, och man använder oftast omskrivningar för det som var olämpligt i klartext.
Just att det är vanliga tyska män och kvinnor som sköter verksamheten, just att den nya minnesplatsen ligger i ett vanligt industriområde aktualiserar frågan om ”Mitwisser- und Mittäterschaft”, om att man både var medveten och medverkande till Förintelsen. Topf & Söhne var inga fanatiker, bara ordinära affärsmän och ingenjörer. Ändå bidrog deras verksamhet högst konkret till Förintelsen. Och det råder ingen tvekan om att Erfurtborna var väl medvetna om judeförföljelserna. På kristallnatten 1938 brändes den pampiga synagogan vid Kartäuserring i Erfurt ner till grunden. Brandkåren larmades – i förväg! Man var angelägen om att den skulle skydda omgivande bebyggelse när synagogan stod i lågor. 170 judiska män från staden forslades till Buchenwald medan polisen tittade på och Erfurtbor uttryckte sitt gillande. Dagen efter, medan resterna av synagogan ännu låg rykande, gick staden man ur huse i fackeltåg för att fira Luthers födelsedag.
Den antisemitiska ådern i djupa kulturlager tjänade som legitimering. Samme Luther hade i sin hatskrift mot judarna Von der Juden und ihre Lügen (Om judarna och deras lögner) skrivit: ”Bränn deras synagogor”. 1938 års skolbarn vittnar om hur man vid bot- och böndagar och den nya nazistiska högtiden Heldengedenktag (hjältarnas minnesdag) samlades i kyrkan för att bland annat få höra att ”Kristusmördarna måste få sitt straff”. Att judarna var Kristusmördare var sedan hundratals år en fast beståndsdel i kulturen, som del av en lång antisemitisk tradition i den katolska kyrkan, bland annat manifesterad i gatuförföljelser av judar i Mainz och andra städer på långfredagen 1096.
Det var också andra sentiment som sanktionerade förföljelserna. Också det nationella uppvaknandet med Wartburgfesten 1817 som startpunkt har i sig ett mörkt stråk av antisemitism: drömmen om en enat Tyskland, men utan utlänningar och judar. Weimarpastorn och nationalkaraktärens filosof J G Herder hade 140 år tidigare talat om judarna som ”en parasitväxt på andra länders stammar”, och den romantiskt präglade nationalismen och irrationalismen banar väg för myterna om segrande germaner och drömmen om det rasrent nordiska. Då hjälper det inte att Thüringen kan ståta med namn som Bach, Cranach, Goethe och Schiller, Liszt och Fichte. Varken lutherdom, pietism, klassicism eller konst kunde garantera människovärdet. För det är knappt 20 minuters resa från Goetheplatz i den tyska klassicismens högborg Weimar till lägret i Buchenwald, en besvärande närhet som bland andra Imre Kertész påpekat, själv en tid fånge i Buchenwald. Tvångsarbetarna från Buchenwald, som arbetade i bygdens industri och hantverk, var ett självklart inslag i stadsbilden. Kertész: ”De visste alla vad som pågick”.
Alldeles vanliga människors attityder och arbete var en förutsättning för förföljelsen av judar, legitimerad genom de kulturbärande ideologierna. Men Förintelsens ingenjörer var inte bara de som färdigställde ritningar, murade med tegel, handskades med gjutjärn, eld eller gas. Det civila samhälle som omgav SS och de kämpande nazisterna vävde till stor del samman dem som kallas krigsförbrytare med tysk vardag. Vetenskap och kultur, teologi och kyrka, medicin och juridik – samhällsomvandlingen krävde ett nätverk av medaktörer. Förintelsens ingenjörer och montörer, och sekreteraren som skickade fakturan, var alla delaktiga. Järnvägsspåret inne på Topf & Söhnes område slutade framför dödsfabrikens portar i Birkenau.
Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och forskar kring tysk teologi och antisemitism. Han är verksam vid Livets Ords Teologiska Seminarium och aktuell med boken Roots of Theological anti-Semitism, Brill 2010.