Förintelsen och erinrandets platser
Med anledning av den internationella minnesdagen för Förintelsens offer skriver Lisbeth Lindeborg om hur medvetandet kring Förintelsen och dess åminnelse förändrats i Europa.
Bild tagen i museet under minnesmonumentet för Europas mördade judar i Berlin.
Foto: Förderkreis Denkmal für die ermordeten Juden Europas
För berörda parter innebär medvetandet om en mer eller mindre direkt historisk delaktighet i Förintelsens maskineri en uppgörelse som man inte kan slingra sig ifrån. Frågan hur man bäst kan hantera erinrandet visar då att det finns ett behov av tidpunkter och platser där människor kan samlas för en gemensam minneshögtid och dit de kan gå ensamma för att tänka efter. Med allt fler ögonvittnen som går ur tiden har det dessutom blivit viktigt att hålla fast minnet konkret i tid och rum. Men erinrandet är inte bara en händelse som ägnas det förgångna. Det är i lika hög grad framtidsvisande: det som skedde får aldrig mer upprepas.
I Tyskland tog man ett avgörande beslut då man 1996 beslutade att göra dagen för befrielsen av Auschwitz den 27 januari 1945 till en officiell minnesdag som ägnas nationalsocialismens offer. Sedan dess och i synnerhet efter Stockholm International Forum on the Holocaust (27-31 januari 2000) med deltagande av 47 stater och i närvaro av 25 statsöverhuvud och regeringschefer har även andra länder gjort den 27 januari till en nationell minnesdag med föredrag, uppläsningar, fackeltåg, minnesstunder etcetera både nationellt och lokalt.
Samtidigt har medvetandet om Förintelsen ändrats. Detta är mest påtagligt i Tyskland där erinrandet för 25 år sedan var annorlunda än det är idag. Ty i mitten av 1980-talet - drygt 15 år efter 1968-generationens uppgörelse med föräldra- och krigsgenerationen och 20 år efter Auschwitzrättegången var minnet av Förintelsen på många sätt allestädes närvarande. Utan tvivel var det en av orsakerna till att många ur den äldre generationen ville stryka ett streck över det förgångna. Mer eller mindre uttalat fanns Auschwitz (som synonym för Förintelsen) med i vardagen. I den så kallade historikerstriden i slutet av 1980-talet nådde temat en intellektuell kulmen.
Närheten till Auschwitz präglade också debatten kring det tyska återförenandet 1990. Så exempelvis var Günter Grass emot återförenandet "på grund av Auschwitz". Det fanns en reell oro att man skulle stryka ett streck över det förgångna. Knappt 20 år senare har dessa begrepp i det närmaste försvunnit ur vokabulären. Orsakerna är flera och av olika - direkt och indirekt - karaktär.
Dit hör de väldiga strukturförändringarna med syn-och hörbar verkan och övergången till digitalt präglade kunskaps-nätverks- och konsumtionssamhällen. Det handlar inte längre om att stryka ett streck, utan i stället ta den moderna utvecklingen till hjälp för att minnas. I Tyskland exempelvis där de flesta invånarna idag är födda efter 1945 har minnesdagen inte längre en "disciplinerande verkan". Med dagens vokabulär skulle man kunna säga att minnet på olika sätt konsumeras.
Så exempelvis har tyskarna lyckats med att upparbeta sitt förgångna - en process som nu ingår som en identitetsstiftande faktor i en tysk identitet. Det är också ett sätt att visa omvärlden att man är en god europeisk demokrati. I sitt sätt att ta ansvar för Förintelsen har Tyskland dessutom blivit normgivande för andra europeiska stater.
Ty minnesdagen - och andra minnesdagar - är inte den enda formen av erinrande. Av lika stor betydelse är det som den franske historikern Pierre Nora kallar "Lieux des Mémoires", erinrandets platser, antingen dessa är geografiska orter, en institution, en mytisk gestalt, ett konst- eller bokverk. De kan också konstituera ett skeende, till exempel de senaste årens "Minneståg" till minne av deporterade judiska barn i Frankrike och i Tyskland. Utöver historiska geografiska platser är också nya minnesmärken och monument av stor betydelse för det som man kallar en "nations kollektiva medvetande", till exempel Holocaustmonumentet i Berlin. I allt fler länder finns nu minnesmärken ofta med arkiv och någon form av andaktsrum.
En jämförelse mellan erinrandet av Förintelsen i olika länder visar stora skillnader. Detta konstaterar historikern Peter Carrier i sin jämförelse mellan Holocaustmonumenten i Berlin och i Paris Vél d'Hiv (Vélodrome d'Hiver) i Holocaust Monuments and National Memory Cultures in France and Germany since 1989. Medan den franska debatten handlade om politisk retorik (på vilket sätt skulle presidenten formulera Frankrikes ansvar för Vichy och de deporterade judarna) fokuserade den tyska debatten på det konstnärliga gestaltandet av detta nationalmonument. Carrier framhäver att det är viktigt att beakta den "hybrida karaktär" som utmärker monument; de har tre utgångspunkter: det historiska skeende som de erinrar om, deras produktionsprocess och mottagandet av dem.
Men, kritiserade Lothar Probst, professor i statsvetenskap, i en uppsats för några år sedan. Förintelsen får inte instrumentaliseras till enbart en "minnespolitik" med en identitetsstiftande betydelse också i EU-sammanhang i syfte att kompensera EU:s avsaknad av identitet. Erinrandet får inte spåra ur och förvandlas till en "civil religion". Plikten att minnas får inte överskugga plikten att tänka, citerar Probst den franske filosofen Claude Laforet.
Likaså framhåller Pierre Nora att den "erinrandets epok" vi befinner oss i inte får ta överhanden över historien. Med en historia som ändrar sig i allt snabbare tempo är det svårare att hålla fast historien som en konkret förankring. Men en skenbar förlust av historien får inte ersättas av ett "minne av" något.
Känslogemenskapen i en minnesstund av Förintelsen får inte spåra ur till ett erinrande för erinrandets skull - oavsett var det äger rum måste det åtföljas av en historisk sanning.
Så jobbar vi med nyheter