Förutsägbar kärlek

Helena Bergström gjorde sin regidebut med Se upp för dårarna 2007, där två kvinnor med olika bakgrund söker in till polishögskolan. Nu presenterar hon sin andra film, Så olika, där hon än en gång är övertydlig vad gäller den kulturella och den politiska kontexten. I Så olika ger sig Bergström i kast med kärlek mellan gränserna. Budskapet är solklart - allt är möjligt när det kommer till kärlek.

I centrum står två systrar, Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrika Ericsson). Lotta gör politisk karriär som finansborgarråd i Stockholms stadshus och Sanna jobbar som tv-producent. Samtidigt som de båda försöker tackla sina karriärer, och i Lottas fall barn och en överviktig hund, stöter de plötsligt på kärleken där de inte hade förväntat sig att finna den. Ja, mer förutsägbart än så kan det knappast bli.

I en romantisk scen med ett kyssande par klipper man mellan paret, ett gäng lemurer och sedan avslutar det hela med ett ihopklippt bildcollage över ett nattligt Stockholm. Den konstnärliga ambitionen är inte det som intresserar regissören, utan det viktiga verkar vara att det är lyckligt och att ingen blir ledsen. Det hela rinner minst sagt över en aning.

Skådespeleriet är helt godkänt, men från början till slut är tempot högt och man dyker aldrig ner på djupet i vare sig någon karaktär eller i någon berättelse. Handlingen känns inte särskilt trovärdig och man försöker berätta allt för många historier, alla med lyckliga slut. Hur många par hinner man koppla ihop egentligen i en enda film? En hel del visar det sig. Ingen behöver vara utan.

Det här är lika sött och sliskigt som outspädd saft och lämnar inte något åt fantasin.

Förutsägbar kärlek

Högt tempo och många kärleksrelationer. Helena Bergströms nya Så olika lämnar inget åt fantasin, tycker Emma Dahlin.