Fosterländskt har blivit populism

I Finland har vi nyligen upplevt en intensiv politisk diskussion om språkliga nyanser.  Det började med att landets statsminister, Centerordföranden Mari
Kiviniemi, i riksdagen steg upp och beskyllde oppositionen – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – för att vara ”ofosterländska.” Det är ett ord som man svårligen kan föreställa sig att någon i Sveriges riksdag skulle ta till och som också i mina öron låter otidsenligt – det smakar Runeberg och Topelius, det smakar vinterkriget, flagga och nationaldag – men  faktum är att reaktionerna blivit häftiga. Som invektiv är ”ofosterländsk” värre än ”lögnare”, förklarade kommentatorerna genast, och för övrigt får inte heller det ordet användas i riksdagen. På sin höjd får man säga att någon slirar på sanningen. ”Landsförrädare” hade varit ännu grövre än ”ofosterländsk”, däremot hade det med knapp nöd gått an att säga att oppositionen  ”motarbetar landets intressen”. 

Nu har Kiviniemi bett om ursäkt men bara en gång medan oppositionen ville höra henne upprepa ursäkten åtminstone en gång till och framför allt har hon vägrat att ta tillbaka det sagda. Därmed har en ny diskussion uppstått om skillnaden mellan att be om ursäkt och att ta tillbaka det man sagt.
Kiviniemis ursäkt vittnar för övrigt inte heller om någon djupare förkrosselse: hon nöjde sig med att säga att hon som österbottning har ett temperament som gör att hon inte kan låta bli att vara ärlig. Österbottningar gör inga pudlar, vill hon att vi ska förstå, men det gör å andra sidan inte andra finländare heller. Det är en av anledningarna till att vi i Sverige ofta uppfattas som både påstridiga och burdusa.

Men – ja, det må vara främmande för tidsandan men ändå: någon gång kan man väl fråga sig inte bara hur ord låter utan också vad de handlar om. Statsministerns frustration utlöstes av oppositionens misstänksamhet mot EU- krav som är aktuella också i Sverige, nämligen på lånegarantier till medlemsländer med haltande ekonomi – lånegarantier som nu ser ut att behöva fördubblas.  Det är en misstänksamhet som syftar till att slå vakt om de finländska skattebetalarnas plånbok, den är möjligen självisk men den är inte individualistisk, den är uttryckligen självisk på nationens, nationalstatens, vägnar och därmed är det svårt att se annat än att den måste betraktas som djupt fosterländsk för om ordet fosterländsk i dag låter otidsenligt så är det ju för att så entydigt har med nationalstatens intressen att göra.
Vår statsminister hade säkert goda skäl att bli frustrerad över de partier  som satte käppar i hjulet för henne men hon skulle hellre ha tagit till ett annat invektiv som i dag är långt mer gångbart – också i Sverige: när Finland just i dessa dagar ser ut att bli det enda land i unionen som säger nej till utvidgade
lånegarantier blir det tydligt att det som en gång var fosterländskhet i dag är populism.