– Jag kommer från en mycket fattig familj och min talang för gitarr hjälpte oss att överleva. Det var först senare, när vi hade skapat oss ett bättre liv som jag kunde börja njuta av att spela. I början handlade det om hårt arbete, säger Paco de Lucía.
Man tror att musiken som senare blev flamenco togs till Spanien av romer på 1400-talet. Genom århundradena blandades den med influenser från arabisk och judisk musik och blev mer och mer lik dagens flamenco. Genren har alltid varit en följeslagare till de spanska romerna och haft sina starkaste fästen i de romska samhällena utanför städerna i Andalusien. I en av dessa föddes 1947 pojken Francisco Sánchez Gómez, som senare skulle ta artistnamnet Paco de Lucía och förändra hela musikstilen. Hans första musikaliska minne är hur hans pappa Antonio Sánchez satte hans små händer på gitarren och lärde honom knäppa på strängarna.
– Under Franco spelades aldrig flamenco på radion, men när man upptäckte att turisterna gillade musiken så började politikerna stödja den. Därför fick jag möjligheten att spela utomlands redan som 17-åring. Då kom jag i kontakt med många andra musikgenrer och sög i mig dem som en svamp. Snart kände jag att flamencon var för trång och behövde översättas till den moderna tiden. Så jag började använda mig av annorlunda harmonier och improvisation.
Den traditionella flamencon styrdes av hårda konventioner och Paco de Lucía berättar hur han stötte på motstånd och kallades svikare av genrens purister. Men han fick stöd också, främst från utländska musiker som rådde honom att följa sitt hjärta.
– I dag ser det helt annorlunda ut. Vicente Amigo, Tomatito och andra nya artister använder moderna instrument och nya harmonistrukturer, säger han.
Paco de Lucía blev gitarrist till flamencosångaren Cameron de la Isla på slutet av 60-talet, slog igenom som soloartist med låten Entre Dos Aguas som låg 20 veckor på den spanska topplistan 1973 och fick sitt stora internationella genombrott med skivan Friday night in San Fransisco tillsammans med John McLaughlin och Al Di Meola 1981, vilket blev ett genombrott även för den moderna flamencon i världen.
– För 50 år sedan kunde ingen gissa att flamenco skulle spelas i fina konserthus runt hela världen. Jag är stolt över att den har hittat sin plats i den moderna världen.