Vilken svensk kock har gjort mer tv än Markus Aujalay? Han tror själv att han kan toppa den listan.
Än en gång står Markus Aujalay för matplaneringen när Parksnäckan dukar upp till konsertsommar.
UNT tittar förbi vid presentationen av säsongens meny. Landets kanske mest kända tv-kock far själv runt i köket bredvid scenen och talar sig varm för hamburgare, korvar och minipizzor som langas fram ur luckan i en rasande takt.
Annars driver han fina restauranger som Tegelbacken och Winterviken i Stockholm. Han lämnade "Sveriges mästerkock" efter ett tiotal säsonger men syns fortfarande titt som tätt i tv-rutan (kan dyka upp i allt från "Masked singer" till "Över Atlanten"), och har en Youtubekanal med matlagningstips och närmare 200 000 följare.
Vad får du ut av att fixa menyn till Parksnäckan?
– Hur mycket som helst. Jag brukar alltid säga att det spelar egentligen inte så stor roll om du steker på en fransk duva, en anklever eller en hamburgare, det viktigaste är att du gör det bra. Då är det ju bra. Plus att jag älskar ju musik själv. Jag gör det här bara för att det är kul. Det räcker för mig. Plus att det är kul också att ha en anledning att komma hit till Uppsala.
Markus Aujalay har starka känslor för sin gamla hemstad. Han kan tala sig varm om minnen som de sommarnätter när han i unga tonåren på 1980-talet smög ut ur från barndomshemmet i Berthåga, barfota över grusgången för att inte väcka föräldrarna.
– Tänk dig känslan av att vara 14 år och cykla runt i stan klockan fyra på morgonen. Det var inget folk ute och vi kände att vi ägde hela staden. Det var en jävla skön feeling.
Markus Aujalay växte upp i Uppsala, först bodde familjen i Luthagen och när han var i 14-årsåldern flyttade de till Berthåga. Högstadiet gick han i Tiundaskolan.
Eller när han några år äldre hade blivit hårdrockare och hängde runt med krogfolk och musiker och lärde känna Jonas Curling (numera på Kaliber som driver Parksnäckan) som ingick i samma kompisgäng.
– Vi var ett gäng hårdrockare som gillade Van Halen, Thin Lizzy och Deep Purple. Då fanns det bara två ställen i Uppsala. Eller det fanns ju fler men vi var många som alltid hängde på Barowiak och Rackis. Det var härliga tider. Jag minns till exempel flera konserter med Fläskkvartetten på Barowiak, runt år 1990. De gjorde några av de bästa konserter jag sett.
I sommarköket i Parksnäckan möts två viktiga byggstenar i människan Markus Aujalay. Maten och musiken. "Förra året så var jag här och kollade på Kim Wilde och E-Type och så Yngwie Malmsten förstås".
Och det var i Uppsala som han valde väg i livet. Första restaurangjobbet var på Panini.
– Jag var 13 år och plockade disk, hjälpte till att servera och kokade kaffe. Man var lite allt i allo. Men framförallt så fick jag ju vara den som stängde på kvällarna, fick vara kvar och skura golvet. Jag lärde mig allt om att skura golv där (skratt).
Har du hört att Panini lägger ned nu?
– Ja, det kändes ju tråkigt såklart men samtidigt så förstår jag om det inte funkar. Det är ganska mycket tomma lokaler på stan, det känns ju väldigt deppigt. I dag hade jag några timmar på förmiddagen och gick runt, det är som memory lane, man går runt och minns.
Det viktiga när mat ska lagas snabbt till många samtidigt, som i Parksnäckan, är att göra det enkla så bra som möjligt, enligt Markus Aujalay.
Han har en brorsa, två styvsyskon och flera kompisar som bor kvar i Uppsala. Sedan tre år äger han ett hus i Öregrund, där han ofta är på somrarna.
– Det har alltid varit naturligt för mig att komma till Uppsala.
Själv flyttade Markus Aujalay till Stockholm år 1994 efter att ha jobbat sig upp från köksjobb på krogar och förskolor i Uppsala och på Arlanda.
– Då hade jag gått på restaurangskola och jobbat på bland annat Saluhallen och Arlandia Hotel. När jag var runt 20 år så bestämde jag mig för att "nu ska jag jobba". Fram till dess hade jag till exempel tyckt att det var jobbigt att jobba på helgerna för polarna hade fest. Men då så bestämde jag mig för att "nu ska jag fan se hur långt jag kan ta det här".
Säsongens meny med minipizza, korv och hamburgare provlagas och fotas. "Man ska kunna äta medan man dansar, hälsar på polare eller köper en öl," säger Markus Aujalay.
Hans första jobb i Stockholm blev på Operakällaren. Tio år senare blev han utsedd till Årets kock.
– Mycket handlar om att hamna på rätt ställen och ha turen att få jobba med människor som tror på och uppmuntrar dig.
Markus Aujalay håller upp en grillkorv med coleslaw och bröd framför kameran.
– Nu kommer jag att tänka på en anekdot. Jag bodde ju i samma trappuppgång som korvgubben som brukade stå på Fyris torg och som Owe Thörnqvist sjöng om i "Varm korv boogie".
Owe Thörnqvist uppträdde på Fyristorg i mars 1994, och körde förstås "Varm korv boogie". "Jag skrev den efter att ha läst i Upsala Nya att hälsovårdsnämnden ville förbjuda korvgubben som stod vid Nybron, där det finns en glasskiosk idag", sade Owe till UNT 2019.
Va? Handlar den om en verklig person?
– Ja, han bodde i våningen under oss när vi bodde på Sturegatan på 70-talet. Apropå korv då.
Vilken anekdot!
– Ja, jag är full av anekdoter. Jag kommer inte ihåg alla, bara.
Hur var korvgubben?
– Han drack lite för mycket. Man träffade honom i hissen och surrade varannan dag. Han var glad och skulle alltid dra anekdoter. Han var som en gammal gubbe i någon svartvit film om Åsa-Nisse. Spretigt hår och stora ögon. Han kunde visa gamla bilder på när han spelade fotboll liksom.
Kände han och Owe varandra?
– Det vet jag inte, ingen aning.
Yngwie Malmsteen, gitarrgud, frälste Parksnäckan förra sommaren.
Markus Aujalay har aldrig träffat Owe Thörnqvist. Inte heller bytte han några ord med Yngwie Malmsteen, när gitarrlegendaren lirade i Parksnäckan förra sommaren, trots att det var en verklig ungdomsidol.
– Jag ville inte träffa honom personligen för jag vill bevara min bild av honom. Men jag gick på konserten och det var jävligt roligt att en sådan världsstjärna kom hit. Yngwie drog hit folk ända från Tyskland och England. Jag hörde att han åt lite chips efter konserten, det tyckte jag var kul. Jag gillar chips.
Ska du se några konserter i sommar?
– Jag kommer definitivt att komma hit och kolla och vill så klart se Steve Vai och Joe Satriani när de kör. The Hooters och Noice vore kul att se, de är ju sådana man vuxit upp med.
Hoppar du in här i köket då?
– Det har hänt någon gång. Om det skulle behövas är jag beredd.
Viktigast för en god burgare är förstås bra råvaror.