Frånskild Strindberg i skärgården
Ingar Gadd går i August Strindbergs fotspår på Runmarö i Stockholms skärgård och finner där ett rörande brev från familjefadern till dottern Karin.
Foto: Scanpix
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bland alla dem som skrivit om detta pars komplicerade förhållande och starka känslor för varandra hör dottern Karin, gift Smirnoff, som 1956 publicerade sina minnen i boken Så var det i verkligheten. Hon skriver främst på sin mammas vägnar, eftersom "Strindberg skrivit övernog", till exempel i En dåres försvarstal, där den fiktiva hustruns förmodade otrohet måste bevisas för att kunna frikänna Axel, Strindbergs alter ego, från misstankar om sinnessjukdom. I sin bok stöder sig Karin Smirnoff på föräldrarnas brev men också på sina barndomsminnen som "tränger upp som spirande skott mellan vissna löv om våren".
@3a Text ui:I de Ruuthska författarhusen på Runmarö, händer det att gästande författare och översättare lämnar efter sig någon bok ur egen produktion, och i de fyra husen kan man därför gotta sig åt små boksamlingar som byggts upp under årens lopp.
I huset som kort och gott kallas "Stugan" stötte jag i somras på Karin Smirnoffs bok om sina berömda föräldrar. Karin Smirnoff har rimligen inte hört till hyresgästerna, men en annan nu levande författare, Gun-Britt Sundström, har enligt försättsbladet sett till att boken kommit på plats år 2 000, efter att ha räddat den vid en utrangering av gamla böcker från Gröndals bibliotek. Jag slår upp sid 91 då jag upptäcker Bo och Kerstin Strandbergs kryptiska fråga från 2006 på samma försättsblad: "Har Strindberg varit inackorderad här i maten, möjligen?"
Så här skriver Strindberg på den sidan i ett brev till sin dotter Karin:
Brevik 7 maj 1891
Älskade Karin,
Jag har idag hyrt Faster Fias gröna stuga, onda gummans, som inte lät er plocka smultron, ni minns, och Larsson har hyrt Ruthens stuga (min kurs) som i fjol. Troligen blir jag inackorderad hos dem i maten.
Om ni vill ha Stenbros ena stuga skall jag hyra den mot villkor att den repareras, så att det ej regnar in och då får vi råkas var dag och Putte får leka med den snälla Einar.
Låt mig nu veta snart om ni vill ha det så, ty jag reser troligen till Runmarö om måndag.
Att hålla Er på badorten Sandhamn har jag ej råd med, helst dertill fordras fina och dyra kläder och Putte som vill ha litet frihet kan ej få den på Sandhamn såsom på Stenbro.
Helsa nu syskonen så hjertligt, var snälla mot hvarandra, och skrif nu strax; beder
Vännen
August Strindberg"
Jag sitter på bryggan vid Kanholmfjärdens vatten och läser dessa rörande rader, och när jag tittar upp, har jag ju "Ruthens stuga" i blickfånget. Måste vara den som i dag kallas "Stugan"! Jag ser framför mig hur titanen tar sig in genom den låga dörren i den röda stugan med vit glasveranda och blott två små kamrar innanför, för att inta sin frukost. Stugan verkar en smula gnagd av tidens tand och håller på att murkna lite här och där. Den glänser dock som ett smycke mellan trädstammarna, där den ligger nedsjunken bland allt blåbärsriset och samsas med Jungfru Marie nycklar, midsommarblomster och brudbröd. Jag undrar om Augusts barn någonsin kom och hälsade på honom på Runmarö den sommaren, som han så innerligt verkar ha önskat? Och hur blev det med vårdnaden? Var det oron för att inte få träffa barnen som särskilt plågade dem båda och gjorde att de pådyvlade varandra befängda egenskaper och var beredda - åtminstone August - till desperata handlingar? Han hotade ju till och med att åka ut med segelbåten och dränka både sig själv och barnen! I Kanholmsfjärden här utanför? Någonstans läser jag att Siri försökte undvika att "förstöra mellan barnen och deras far".
Denne man som hon en gång hade älskat så mycket. På en fråga om denna sin kärlek svarade hon enligt sin dotter: "Om jag var kär i Strindberg? Herregud, jag kunde ha gjort vilka galenskaper som helst!" Sedan fick hon allt svårare att stå ut med alla hans "fantasier" och hans svartsjuka. Om faderns "fantasier" skriver Karin dock lite försonande: "Är inte förmågan att materialisera fantasibilder just ett av geniets särdrag?" Hos Siri fanns nog också, tror Karin, en bitterhet över att hon aldrig hade fått återgå till teatern som han hade lovat henne när de gifte sig, då han ännu delade hennes syn på ett jämställt förhållande och ännu inte börjat orera om "den helvetes qvinnofrågan".
Jag vill gärna behålla min fantasibild av Strindberg, som efter sin frukost i "Ruuthens stuga" sitter där borta bland blåbärsriset och, liksom jag, njuter av den hänförande utsikten mot fjärden. Om sedan någon kan svara på makarnas Strandbergs fråga om Strindberg "varit inackorderad här i maten", och det visar sig att det förhöll sig på annat sätt "i verkligheten", så spelar det just ingen roll för mig.