Det fanns en tid när Fruntimret trodde att en hobby var något man skaffade sig för att ha kul på ledig tid.
Det var medan hon arla steg upp om morgonen fuller av tjo och tjim därav hon pris skulle vinna med tiden och ära.
Men det var längesedan och nu var det jul. Så mycket pris och ära hade det inte blivit. Men många barn och barnbarn.
Ledig tid, vad var det?
Men hobby hade hon. Märkligt nog just den, som hon hade misslyckats så skändligt med det enda året hon som nioårig var med i Blåvingarna: att slå in paket.
23 familjemedlemmar plus sju nära vänner skulle ha julklappar. Personer som ännu inte uppnått tonår minst tre paket var. Med antingen krusidullat snöre eller glittrig etikett. Rim skulle finnas på alla paket.
Den ekonomiska ruinen kan lämnas därhän (många bäckar små blir en stor å). Men dessa lättskrynklade papper och snörena som vägrade krulla sig, rim som fick hjärnan att storkna …
Fruntimret åt en chokladbit, skrev Gossar som skrika, väsnas och stimma / må icke spelas vid midnattstimma! till fjortisens hårdrocks-cd. Sedan drack hon en glögg och skrev Nu må de jubla, vajan och härken / faster kör disco i värsta särken till norrbottniska Gullans nattlinne. När hon hade sugit loss en extra långvarig knäck ur plomberna skrev hon Kära gubbe, Maken min / i nattens mörker blir hon din om Makens idol Siw Malmkvists memoarer.
Inget Nobelpris i sikte för det.
Halv fyra på natten var hon klar. ”Aldrig mer”, mumlade hon i dubbelhakorna. Det hade hon hävdat förra året också. Men i november började det klia i plånboken. I december stod kassar med prylar i varenda garderob. Kilometervis med julpapper och röda snören. Listor med vad-till-vem.
Ute i god tid? Sällan. Fruntimret jobbade och sjöng i kör. Tiden rann som sand mellan fingrarna, Plötsligt var det natten till julafton, vem behöver sova då…
I köket sjöng Maken O helga natt för förtiandra gången, men avbröt sig för att ropa ”Vill du ha dopp i grytan?”
”Såklart jag vill. Men nästa jul åker vi till Kanarieöarna och ski … struntar i det här!”
”Säger du det”, sa Maken, som kände sitt fruntimmer.
”Mitt liv har en mening ity att jag har en hobby”, hojtade Fruntimret medan hon tryckte ner pappersrester, tejpbitar, misslyckade rim, knäckpapper och utspottade russin i en plastkasse modell större.
”Så sant, så sant”, sa Maken, tog varsamt sin stirriga hustru i armen och förde henne till soffbordet invid julgranen, hällde upp öl och stack en tallrik med skinkspaddoppad vörtmacka i hennes hand.
Fruntimret somnade med tallriken på sned. Maken tindrade med ögonen och viskade ”God Jul” i hennes svettiga, lätt skinkdoftande hår. Frid sänkte sig över nejden.