Lena Köster: Fristad för ord och handling

Uppsala har fått sin tredje fristadsförfattare. Eller ska man kanske säga ”sin andra” eftersom Taslima Nasrin inte utnyttjade sitt stipendium särskilt länge. Sedigheh Vasmaghi har just efterträtt Anisur Rahman, som numera bor här permanent med fru och dotter.

Det finns en hoper städer runt om i världen, som tar ansvar för författare på det här sättet: ger dem försörjning och arbetsro under ett år eller två.

Liknande fristäder för bildkonstnärer, tonsättare och andra verksamma inom vad man skulle kunna kalla det fria ordets förlängning, lär komma att skapas i lika hög utsträckning. Är redan på gång.

Tyvärr lär vi, (människor, städer, länder) som försvarar det fria ordet, inte kunna erbjuda fristäder för alla människor, som hotas just för att de uttrycker sin mening om det ena eller andra i någon kulturell form. För att inte tala om alla som helt enkelt diskuterar på ett kafé, i en buss, på en arbetsplats och hotas eller fängslas för det.

Demokratin måste försvaras och utvecklas varje dag. Annars tynar den bort eller övermannas av totalitära krafter. Och demokratins starkaste vapen, eller ska man kanske hellre säga redskap, är det fria ordet som bär den fria sökande tanken över världen.

Just det där, att föra ordet, bilden och musiken vidare över världen, är en lika stor uppgift, som att ge konstnärerna möjlighet att verka i trygghet.

Förlag, gallerier, konserthus, klubbar, kulturtidskrifter och så vidare måste utöka sina globala samarbeten. Översättarna, de som tolkar och gestaltar, exekutörerna måste bli ännu viktigare än de redan är.

Vi, som direkt eller indirekt jobbar med det fria ordet och därmed den fria tanken och kanske i slutänden också den i demokratiskt ordning beslutade handlingen – måste lägga oss vinn om att överrösta de totalitära krafter vi vill bekämpa.

Och det finns tusen och åter tusen sätt att göra det på. Skriva en dikt, lägga ut den på nätet på så många språk som möjligt. Till exempel. Göra likadant med bilder, pjäser, musikstycken. Ut med dem!

Hallå!, kan läsaren invända här, det gör ju folk hela tiden.

Jamen, du själv, gör DU det? Säger DU vad du tycker? Debatterar du? Skriver du en insändare eller en dikt? Ett vykort för Dawit Isaaks skull? En hälsning till Ai Weiwei? Tar du reda på vilka kvinnor och män som arbetar mot kvinnlig omskärelse eller barnhandel och skriver en pjäs eller gör en oljemålning till deras ära och sprider den via nätet ut över världen?

Om inte, får du göra som jag: tänka om, göra bättring och gå från tanke till handling. Tro inte att ditt bidrag är oviktigt eller kulturellt mindervärdigt. Varje bidrag är en liten viktig sten i ett mycket stort bygge. Det största världen någonsin skådat.

Fotnot: I nästa vecka, på torsdag, är det Världsdagen för pressfrihet.