När Gustaf Fröding föddes i sängkammaren på Alsters herrgård utanför Karlstad befann sig familjen i kris. Ansatt av ekonomiska bekymmer hade husfadern flytt utomlands och modern, som redan under graviditeten lidit av depression, utvecklade efter förlossningen så svåra psykiska problem att hon sändes till ett sjukhem nere i Danmark. I praktiken föräldralös började Gustaf sitt liv i ensamhetens och separationens tecken.
Den lycka han kanske ändå upplevde då och då fram i livet överskuggades redan från början av ångest och känslor av skam och skuld. Nersupen och psykiskt illa ankommen togs han på nyåret 1899, fyrtio år gammal, in på Ulleråkers hospital här i Uppsala, och det återstående decenniet av hans liv formade sig till en utdragen väntan på döden som befriare.
Detta är den dystra baksidan. Vänd fram den andra, och vad ser vi? Inte så lite av ljus och glädje. Muntra visor gjorde honom tidigt folkkär. Det var dans bort i vägen och Tre trallande jäntor står för fest och skoj, Våran prost och Jan Ersa och Per Persa för vördad överhet och allmogens vardagsslit. Muntert rimmande i folkton flyter hans vers så smidigt att man knappast tänker på hur tekniskt fulländad den är.
Framför allt är Fröding den store kärlekslyrikern och hans kvinnogalleri är rikt på kontraster. Å ena sidan har vi den spotska herrskapsfröken Elsa Örn i Balen och mot henne och hennes ståndslikar figurerar en rad olycksgestalter, somliga namnlösa prostituerade, alla skildrade med aktning och medkänsla. Så stod han också privat i tacksamhetsskuld till några av dem. Fröding är den skövlade oskuldens försvarare och han ger de förnedrade upprättelse. Ingalill i Säv, säv, susa blir utstött för sin kärleks skull – ”de kastade smuts i en liljas dagg” – och hon dränker sig. I Det borde varit stjärnor, den vackraste kärleksdikten av alla, besjungs den ljuva och väna som blir den manliga brutalitetens offer. Dessa olyckliga kvinnogestalter är samtidigt bilder för Frödings eget öde. Som offer för sin natur och för den tidens officiella moral delade han deras skam, som deras älskare och kunder menade han sig dela deras skuld.
Att han, som sjöng vackrare om kärlek än någon annan i sin samtid, efter utgivningen av samlingen Stänk och flikar 1896 skulle drabbas av åtal för osedlighet var ett grymt misstag som kastade en mörk skugga över återstoden av hans diktarliv.
Kärleken upptar ändå bara en del av Frödings rika diktning. Sex böcker hann han med på sju korta år: från debuten med Gitarr och dragharmonika 1891 till Gralstänk 1898. Och de är fyllda med dikter om allt mellan himmel och jord, bokstavligen talat: religion och politik, konstteori och filosofi, naturbetraktelser med värmländska scenerier, historiska porträtt, bibelparafraser och pastischer i gamla stilarter, dikter på värmländskt folkmål och, inte minst, självporträtt i olika förklädnader från gammalt bergtroll till förlupen medeltidsmunk och cirkusclown. Och öppet eller fördolt har allt detta som klangbotten Döden.
Redan i debutsamlingen ägnas denne potentat en egen dikt: ”Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,/redan jag trodde min vandring slutad”, börjar den. Mot slutet av sitt liv tillkommer en bitter galghumoristisk ton, som i detta Epigram:
Gud kröp in i ett svin,
därav blev människan till,
kärlek, förnuft och latrin
hopkokt tilll livets vin,
vill det du icke vill,
sådan är livskomedin.
Dikten ingår i sviten Mattoidens sånger som även rymmer dikter i en helt annan och livsbejakande ton. De är avfattade på ett till ytterlighet reducerat språk som postumt förskaffat Fröding rykte som modernistisk föregångare. Så här börjar Snigelns visa: ”Sol! Sol! skönt/lys, lys, ljus,/trög väg på grus, /se gräs grönt”.
Fröding kände sig som allt annat än profet. Mot slutet av 1890-talet greps han av bestående tvivel på värdet av det han skrivit och menade att det var mest strunt. Men i Nya dikter ingår en dikt som heter En syn och handlar hur den i helvetet fängslade djävulen kommit fram till insikten att helvetet är något som människorna skapat, inte Gud. Om vi bara förlåter oss själva slocknar fördömelsens eld. Efter det att den fallne ärkeängeln Satan uttalat dessa förlösande ord ”gick det genom allt som en salig fläkt,/och helvetet var släckt.”
Vad som händer när en gång fördömelsen hävs och de helvetiska lågorna brunnit ut skildras i dikten En flik av framtiden – en framtid som det inte förunnades den arme Gustaf Fröding själv att få uppleva men som lever för alltid i hans diktning.
Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hindrena till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.