Modet har länge haft hög puls. Genombrott äger rum, mirakel sker och på catwalken svävar häpnadsväckande kreationer fram. Men Gustaf Fröding? Är det verkligen möjligt att den sensible och grubblande verskonstnären fäste avseende vid mode och klädedräkt? Hans egen kostymering har man uppmärksammat men inte hur hans diktade gestalter är utstyrda. Dock framgår att han är högst mån om den yttre stassen hos sitt Värmlandsgalleri – dess utanverk och framtoning blir en integrerande del i den poetiska väven. En granskning visar sig ge en klargörande sidobelysning åt hans dikt.
Med utstyrsel menas här allt som figurerna bär på sig och med sig, även och inte minst de rikhaltiga attiraljerna: mössor, kransar, smycken, hattar, skor eller flickornas lockar liksom staven, påsen, buteljen, stöveln. De blir sociala markörer som skapar identitet.
Också Heidenstam och Karlfeldt använder sig ju av klädedräkter. Den förre har en svaghet för det ornamentala och måleriska medan den senare dras mot ett mer maskulint och frejdigt yttre. Gustaf Fröding i sin tur är inte bara fångad av gestalternas rigg och persedlar, det slående är hans öppna medkännande blick, en inlevelse som kan gränsa till identifikation. Det finns hos honom en psykisk bäring som låter utsidan stå i direkt kontakt med scenfigurernas inre. Sällsamt utrustade original utövar en dragningskraft på honom och omfattas också med du-känslan i ett äkta möte.
Lyhördheten hindrar inte att Fröding äger karikatyrtecknarens skarpsyn. Han tar fasta på avslöjande persedlar som ger profil. Ting och fetischer får bada i ett dråpligt, ofta sorgbundet ljus. Ett gott öga har han till Gamle Skams Jösshärsdräkt och slaka säck liksom hans becksömsskor där det sticker ”som klor/ från tån, där skon var spräckt”. Vissa tillhörigheter blir starkt förtätade och förkroppsligar figurens hela väl och ve. Den fredlöses uppenbarelse stiger obarmhärtigt fram inför en: ”min byx är så trasig,/ det glappar och glappar och slår, när jag går,/ mustaschen så stelt som en skurborste hänger,/och ur mina känger/ det pekar två smutsiga tår”.
Utrustningen blottar här diktens hjärtpunkt. Påken, påsen, dyrken och flaskan, alla avslöjar de yttre och inre ödeläggelse.
Hur kläderna gör mannen kan Fröding lekfullt visa genom soldaternas olika mundering. Korperal Storms hela livskapital utgörs av en ”blåd och tjangtil ungeform”, av byxor med granna revärer. Lika grandiosa ter sig Beväringa i sin gula och blå krigsmansprakt när de stupfulla svänger om i sina sneda kaskar … En sketch med tycke av folklustspel och buskteater. Priset tar dock Stadens löjtnant i sin statusfyllda uniform. Den vita västen, de skinande stövlarna, rocken av sista och yppersta snitt gör honom oemotståndlig hos fruarna och pigorna.
En sådan välvillig drift omfattar också Våran prost. När prästrocken kommer på blir denne prosaiske själavårdare som förbytt. Med ens utstrålar han en andlig pondus som får menigheten att sucka vördsamt och gråta ymnigt.
Fröding och kvinnorna heter Frödingsällskapets senaste årsbok. Själv fokuserar jag på den kvinnliga ekiperingen i hans dikt. Uniformen eller prästrocken åstadkommer inte samma starka reaktion som damernas laddade och uttrycksrika garderob. Denna får en suggestiv inverkan och jaget reagerar med ett känsloregister alltifrån skam och mindrevärde till hängivenhet eller sexuellt begär.
Att kvinnans utstyrsel kan göra henne livsfarlig står klart redan av den manfolksgalna Skogsrån. Hennes älskogsaktiga toalett utövar sådana trollpackskonster att pojken blir veckvill och månadsgalen: ”Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,/ hade ormbunkskrans och kattguldsväst/ och till knäna en granriskjol/ och doft som av nattviol”.
Den feminina utsmyckningen kan bli så förledande att det unga jaget råkar ut för rena haverier på den sociala kartan. När han blir varse tio vita frökenhattar i en båt rodnar han och tar ett förläget tag åt mössan blott för att under skadeglada skratt bli överöst med vatten. Till den eftertraktade, så riskabla flicknoblessen hör också den spotska tösen bredvid i släden, kostymerad i muff och boa och muddar och med parisisk bäverhatt över en förvildad blond lugg – det glimmande gula kvinnohåret utövar alltid en obönhörlig attraktion. Själv har jaget inte några knollriga lockar i pannan – han har tidigt levt sig skallig bland punschen och röken.
Kring amoröst nederlag cirklar likaså den obarmhärtigt självironiska hjältedikten Balen, en bedrift när det gäller Frödingsk damelegans. På en Oscarsbal bär överheten guldgalon och längs väggarna radar sig tant vid tant, i guld och gredelint och annat grant. I nickande nackrosetter och vördig mantilj kommer fru Uggla. Men balens drottning är fröken Elsa Örn, badande i skum av tyll och spetsar, med förförelsens ljusröda ros simmande bland hårets gammalsvenska lin. Det unga jaget däremot bär lånad frack – för lång, för vid, för hög i nacken. En knapp är borta. Ena klacken sned. Så slutar också polkan med fröken Elsa i ett skeppsbrott vid soffans hörn. Och hennes kalla skratt.
Dikternas jagperson har helt enkelt reserverat underläget åt sig själv. Han blir den hemlöse, dräggens son med grovt huvud som chockerar små gnolande eleganta markisinnor. Sexuellt utsvulten spejar han i parken efter silkeklädda damer, de som så förfinat lyfter släpen från sina späda näpna anklar. Och alkoholdoftande följer han efter den mest förledande kjolen, en kjol som blir själva inbegreppet av kvinnlighet. En ”skock kjolar” – själva plaggen – kan sålunda få representera sina ägarinnor.
Något av ett maktspel utspelar sig inte sällan mellan könen och därvid kan ekiperingen få fälla utslaget. En morgon möter jaget en ryttarinna, högburen i stram plastisk ridkjol över präktiga höfter. Hans hälsning mot hatten negligerar hon och nöjer sig med en kall blick åt hans lornjett. Ett leende av förakt är allt hon har till övers för stackars närsynta och skalliga karlar … tramp för valkyriors klackar. Hennes släp flyger. Och borta är hon med sin hånfulla fägringsprakt.
Frödings förhållande till kvinnan är emellertid dubbelbottnat. När ångesten stegras får de högdragna markisinnorna i schäferhatt och höga klackar lämna diktens scen. Jaget intas i stället av en betvingande hunger efter medlidande och kvinnlig tröst och hela hans instinkt sträcker sig mot den milda mjuka flickvarelsen, hon som är klädd i ”livets skiraste silverskir”. Hon blir hans skyddsande, hans ”fylgia”, och kring hennes silverljusa lockar fäster han som en gloria sin dikts stråldiadem. Hon blir hans späda sångmö.
Även om kvinnan i Frödings sjukdomsperioder kan väcka hätskhet lockar ändå ständigt den feminina världen som en omistlig reträtt undan hård verklighet och självanklagelser. Det kvinnliga blir en sorts förlösning, ett bjudande och inbjudande kosmos där silket får bölja och valsen fläkta. I sin inbillning drömmer diktaren fram en korngul kjol, korkskruvslockar, en spetsfichy och med sin taktila känslighet förnimmer han lenheten hos råsilkegarn, den smeksamma lystern hos sammet och taft. Att leva sig in i kvinnligt kynne bjuder inte något motstånd och liksom lekande lätt ger han liv åt en fullödig klänning åt en kräsen brud: ”Nål och sax och vax och tråd,/ krona, krans och silkevåd,/ nu skall bröllop stunda [---] Jag skall vara helt i vitt,/ släp förstås, och snibb och snitt/ à la mode för året,/ upplöst hår, som faller fritt,/ slöja över håret.”
Åt den älvlika Titania kan Fröding likaså bereda ett romantiskt sceneri, en månskensbal där hår svävar, där det lyfts på släp av silke och flor, där det vajar, viftar och valsar. Men blicken riktas också ner mot den nätta gracila kvinnofoten, med de näpna små tårna. På yra eteriska tår trippar Titania sålunda fram i bevingade skor. Läckert diminutiva fotbeklädnader bedårar och förtjuser författaren. ”Min vita sko” heter också en av hans dikter, framförd av en nöjeslysten fröken Alice. Hon står inte ut med allt gnällande i jämmerdalen utan hyllar sin egen vita sidensko, livsglädjens symbol som förstår att på livets bal skall det dansas på rosor.
Detta lilla muntra skodon blir ett med Frödings förnöjelse åt dans, en glädje som gång på gång motståndslöst banar sig väg. Hans dansande blir upprymt, sällt och stolligt. Hos Gud Fader själv dansas det vals så himlavalven gunga. Målande kan diktaren också skildra de lantliga dansarna bort i vägen, otyglade som hade de brinnande blånor i kroppen. Deras klackar smäller, deras rockskört flaxar, deras förkläden slänger, deras flätor flyger och kjolar svänger. Plaggens svepande schvung tolkar här en sinnlig och (ännu) livslustig aptit på livet. Någon otadlig danskavaljer var Fröding själv långt ifrån men trådde gärna dansen.
Att Fröding har sinne för Skogsråns eller Korperal Storms stoffering står klart. Men han har också ett observant öga för hur människor går klädda omkring honom på gatorna. En artikel hösten 1897 visar på en avsevärd kritik av samtidens mode, inte minst damernas spända och skadliga snörliv liksom deras motbjudande puffärmar, som får dem att te sig som flugor, om än vackra sådana. Herrarna åter ser ut som mindre hus, i frack liknar de mest ledsam begravningskonfekt.
Fröding är i själva verket ute efter något helt annorlunda, något radikalt nytt. Eller egentligen ett återvändande till något mycket gammalt och alldeles enkelt: den klassiska togan – eller vikingakolten. Artikeln nöjer sig emellertid inte med detta. Nej människor bör inte ha några kläder på sig över huvud taget, menar Fröding.
Förslaget väckte naturligtvis samtidens löje och ironi. Diktaren bärs emellertid av en oavvislig dröm om nakenhetens rätt och skönhet – vid tillfälle drivs han också att själv visa sig utan kläder. Samhällets skamstämpel sårar djupt hans moraliska känsla. Synd och skuld och tuktan hör enligt honom hemma i det förflutna och människor uppmanas oförskräckt att kasta av sig ”dräktens fega blygdomhöljen”. Protesten mot skenhelighet blir ett Frödingskt signum. I en dikt om Eros vrede är han tillbaka vid bröllopet, nu i en ny befriad utandning. All garnityr som förut fått smycka bruden, alla ”snibb och snitt”, är här bannlysta, ja inte en enda tråd får ”skända” hennes kropp. Enda prydnaden blir en krans om hennes lockar. Allt skall vara ”naket, fritt och ärligt”.
Guldet som prövosten
Under några relativt få år går Gustaf Frödings inre sönder och en stor del av sitt liv får han vistas på mentalsjukhus, bland annat Ulleråker i Uppsala. Människors exteriör och uppsyn, sådant som tidigare väckt hans håg och lust, blir småningom allt mer intresselöst.
Vissa yttre attribut lever dock kvar. Kransen behåller sin laddning och blir en symbol för utkorelse såväl som lidande. Här möter dansens vinlövsranka men också martyriets hagtornskrans. Inte heller ädla smiden, smyckena och rubinerna, ger han avkall på. En speciell förtätning får guldet, som blir något av en moralisk prövosten. Guldet lockar och förför med drömmar om folkgunst, titlar, lysande fester och penningar. Samtidigt mästrar han och tar avstånd från den samvetslöse överlöparen, som säljer sig för ett fodral av guld, en silkedräkt. Dennes sång som en gång var ärlig och sann har blivit smicker blott och tomma ord. Man anar och känner igen diktarens självförkastelse, den oblidkeliga domen över egna villfarelser, egna tillkortakommanden.
Det är en obarmhärtigt rak kurs Fröding mäter ut åt sig själv. Han vägrar att svansa likt en apa, tacka sig mjuk som en vante för guldet på rockarnas kanter. Under heta tårar gör han upp med sin brinnande förälskelse i popularitetens flyktiga dam.