METAL. Uppföljaren till fjolårets finfina Static tensions svämmar över av kreativitet och eklektisk framfusighet.
Den dubbla trumattacken framkallar enorma svallvågor som Laura Pleasants och Phillip Copes monumentala gitarrer och ömsom hypnotiska, ömsom aggressiva sånginsatser kan rida på ända in i kaklet.
Soundet är så stort och utan ansträngning anpassningsbart att vad som helst får en naturlig plats (syrad boogierock, nintendosyntar, indiepopkänsla, monsterriff etc).
Distinkt, men samtidigt flummigt. Helt enkelt oemotståndligt, motstridigt bra.