Var verkligen tiden i sjuan så kul? Bobo (Mira Barkhammar) Klara (Mira Grosin) och Hedvig (Liv LeMoyne) i Moodyssons nya film Vi är bäst! är lite udda och sticker bokstavligen ut bland klassens andra rosaklädda nyblivna tonårstjejer. Just dessa tre har en sorts uppfriskande grundtrygghet i sig själva, trots att vuxenvärlden omkring dem inte är den mest stöttande.
I filmen berättas om deras nosande på världen utanför barndomen. Den utspelas 1982, när punken är på väg att plana ut. Band som The Clash och Six Pistols hade sina vildaste scenshower och mest aggressiva musik bakom sig. Men dessa tre trettonåringar vill starta ett punkband ändå.
De låter sig inte begränsas av vuxenvärldens alla regler och bestämmelser. Möjligen att kristna Hedvig är lite tveksam i början, men även hon gör revolt. Trion startar ett band där två av tre inte kan spela något instrument alls eller ens sjunga rent. De bryr sig inte om att publiken buar. De är punkare och gör som de vill.
Lukas Moodysson har fin hand med sina unga skådespelare. Inte ett av deras tonfall känns fel. De tre unga huvudrollsinnehavarna levererar hela tiden fullkomligt trovärdigt hur det kan vara att vara tretton år och lika full av tillförsikt som tvivel över livet.
Moodysson berättar från de ungas perspektiv och de vuxna i filmen är om möjligt än mer fåniga, fumliga och dumma än i hans tidigare filmer. Kulmen av fånighet nås av Klaras pappa, spelad av David Dencik, som nödvändigt ska vara med i punkbandet med sin klarinett. Kulmen av dumhet nås av pedagogerna på fritidsgården som försöker sätta punktjejerna på plats hela tiden. Men ha, tjejerna plockar poäng.
Manus bygger på seriestrippar från Coco Moodyssons självbiografiska album Aldrig godnatt. Ganska ofta känns det som att seriernas stackatoartade avhuggna berättarsätt lyser igenom även i filmens klippning. Berättandet är lite kantigt och vrångt, men i linje med den punkiga uppkäftigheten.
Riktigt så bra som Moodyssons långfilmsdebut Fucking Åmål är inte denna. Den är mer splittrad och lite pladdrig, vill aldrig riktigt utvecklas och blomma ut till att bli den där episka skildringen av ett bands bildande som är en allegori över livet i stort. Men Moodysson står hela tiden på den sökande, sköra 13-åringens sida. Det är fint.