Fyrisfestivalen lyser stark

Det första man ser är en röd buss som står mitt på Västra ågatan. Tre bussar går i skytteltrafik mellan Filmstaden och festivalområdet. För en tia får man åka med. Chauffören Bosse från Huddinge har just gått av sitt pass så han tar sig tid.
Det har hittills varit en lugn festival för Gladö buss. Det värsta intermezzot är ett luktattentat. Bosse har precis hittat två pruttpåsar under ett säte längst bak i bussen.
- Det luktar skit och ruttna ägg i hela bussen. Kom och känn! När folk har frågat har jag sagt att det är den där bäcken som luktar, skrockar Bosse och pekar på Fyrisån.
Jag tackar för att det är cykelavstånd till Pollacksbacken.
Att hitta en allmän musikfestival i sommar utan Lisa Miskovsky kan närmast liknas med att under den senaste veckan bläddra i en sportbilaga utan att stöta näsan i Carolina Klüft rakade armhåla. Varför? Lisa Miskovsky lyckas sätta fingret på den pulserande åder som är folklighet. På en festival som Fyrisfestivalen handlar det inte om att tillfredställa smalt odlade musikintressen, det handlar istället om allmänhet, popularitet och, just det, folklighet.

Scenteknisk extravagans
Lisa Miskovskys crew levererar sent på kvällen en explosiv ljus- och ljudshow som, där Lisa rider ut ur rök och blixtrande spotlights på sin akustiska gitarr som en blandning av åskguden Thor och Janis Joplin, ger en känsla av scenteknisk extravagans.
Även Moneybrother kan sina festivalspelningar. När han runt middagstid förbereder publiken inför sista två orden känns det lite grann som ett avsked på ett sommarkollo. "Ibland när vi går av scen mår vi dåligt för att det känns som om vi hade lite, lite mer att ge" säger han. "Så vill vi inte behöva känna ikväll."
Gitarrerna laddar. Trummorna laddar. Blåset laddar. Publiken laddar. Djupt andetag. "Stooormy weeeeather! Ahhhh!" Instrument far som träflisor på scen.

Sommarens radiodänga
Som en skarp kontrast står bandet som började spela in i en tvättstuga i Stockholm. Med ett album som knappt hunnit sorteras in bakom "r" i skivhyllorna att väga mot sommarens största radiodänga kan man tro att Raymond och Marias spelning ska dö i ett hitlåtsklimax. Men låten som i folkmun döpts till "tröjan" kommer varken först eller sist. Och utan svulstiga utsvävningar. "Ingen vill veta var du köpt din tröja" ber nästan om ursäkt för sig när den smyger (nåja) sig in i gott sällskap mitt i spelningen och landar på fötterna bland vackra melodier.
Raymond och Maria estetiskt svårslagna. Ett trumset någonstans långt bak, sedan står de prydligt uppradade på scenkanten och ungefär lika rörliga som kungliga högvakten. Tre(!) akustiska gitarrer och två rågblont indiesnygga systrar som sjunger så det krullar sig i hårsäckarna. I tre kvart är jag förälskad. Det är vackert på ett sätt Frälsningsarmén aldrig riktigt lyckas med.