Högsta domstolens utslag är knappast förvånande, även om Wikimedia står för ett utomordentligt sympatiskt icke-kommersiellt spridande av bilder. Om man ska ha en lag om upphovsrätt är det förstås svårt ignorera den i ett sammanhang men tillämpa den i ett annat. Det borde möjligen gå att komma fram till en annan lösning med någon regel som förbjuder kommersiella aktörer att använda materialet eller liknande. Det vore emellertid synd, eftersom alla som någon gång har jobbat som redaktör vet hur värdefullt det är att ha tillgång till ett material som varken har de kommersiella bildbyråernas begränsningar eller höga priser. Kanske skulle det också gå att tänka sig en lösning av Spotify-modell för aktörer som vill använda materialet på ett professionellt sätt.
Ytterligare en tanke, som knappast saknar logik, kunde vara att offentlig konst i samma stund den placeras ut blir en del av en allmänning också i detta avseende. Frågan kunde dessutom göras än mer komplicerad eftersom det inte alltid är självklart om en byggnad är arkitektur eller konst – ta bara Ulf Lundells segdragna bråk med Kivik Art Center som exempel, och förstora det i all oändlighet.
Eftersom vår lagstiftning utgår från en analog värld kommer vi säkerligen att få se många liknande fall framöver och så småningom, om några decennier, se tillbaka på dem och skratta åt våra naiva försök att bara hälla över befintliga lagar i den sköna nya värld som nätet innebär. Det är synd att det drabbar något i grunden så trevligt som Wikimedia, men direkt nödvändigt då det gör det möjligt att ställa de smutsigaste trollen till svars.