Det brukar sägas att när fan blir gammal blir han religiös. Och ja, i Megadeths hundutställarlockiga frontman Dave Mustaines fall har det ju blivit så. Men det ska också sägas att även om fan blivit gammal så fortsätter han att spela metal. Det står tämligen klart så här i efterdyningarna från Big four-spektaklet på Ullevi i söndags kväll och natt. Både Megadeth – och Mustaines nemesis, huvudattraktionen Metallica – har haft sina snällt sagt odiskutabla svackor. Men när vi skriver 2011 är det återigen hårdheten som står i fokus. Inte minst i Metallicas fall som orienterar sig igenom ett maffigt set med imponerande många fartkontroller. Sen har vi ju Slayer som å sin sida är thrashvärldens AC/DC, plus gamla favoriterna Anthrax som slank med turnépaketet på det bananskal som slängdes fram redan på 80-talet när begreppet Big four först dryftades.
Thrash metals guldålder må vara en fjärran tidsepok, men glimmar oförskämt piggt en helg som den gångna. Det verkar heller inte vara något fel på återväxten. I publikleden vill säga. Låt vara att Scott Ian i Anthrax inte var med i Göteborg eftersom han och Pearl Aday fått sitt första barn. Läktarna är tryfferade med föräldrar med rejäla öronproppar och storögda barn. Min kollega från Aftonbladet tycker att det är ”gulligt”, medan en del säkert skruvar lite på sig över hur lite metal dagens metal är – större spelningar liknar allt mer familjetillställningar. Man bör emellertid vara en duktigt sur typ för att inte smälta en smula över den rara far och son-syn vi har framför oss: sonen har på sig vad man kan förmoda är faderns gamla bleka och säckiga Metallica-T-shirt med The shortest straw-tryck och lyckan är total när bandet ganska förvånande spelar just den låten i början av setet.
James Hetfield använder sig också av uttrycket ”family” upprepade gånger och låter närmast pastoral när han predikar vikten av sammanhållningen inom bandet och med fansen, ”The Metallica family”, samt i Big four-gruppen. Och visst är det en kväll då alla metalälskare kan njuta ikapp, även om speltiden för övriga band är väl knapp.
Men lustigt nog är den närmast barnsliga, grälstinna tjurskalligheten intakt hos många av de hårda farbröderna. Att Kerry King med flera från Slayer inte dyker upp och jammar med de andra under Am I evil? sägs på småtimmarna efter konserten bero på att det var bestämt att de skulle köra So what och att King övat flinkt på den under dagen. Men sedan ändrade sig Metallica i sista stund, vilket fick King att härskna och vägra ansluta till allsången.
Och kanske är det denna inbilskhet som gör att den här bandkvartetten utan att skämmas kan fortsätta att gubbmangla en bra bit bortom femtiostrecket. Gammal är äldst. Och en smula frälst.