Gammal debutant med rötter i Västindien
För Daddy Boastin handlar musik om att underhålla. Därför gör han musik för att väcka människors glädje. 42 år gammal är han en av Sveriges äldsta debutanter.
Där andra artister som passerat fyrtio med pannan i djupa veck tragglar igenom filosofiska livsåskådningfrågor och bleknande minnen av svunnen tonårskärlek, befinner sig Daddy Boastin mitt i ett postpubertalt glädjerus. Det är en debut som skulle kunna komma från en tonåring. Där finns fragment av verkliga globala samtidsproblem som stress och miljöförstöring. Men annars handlar texterna mest om läckra brudar och att ta det soft och hänga med polarna.
- Jag är galen, säger Daddy Boastin och skrattar högt.
Han skrattar efter nästan allt han säger.
Kravlös förortssvengelska
Kontrasterna mellan Daddy Boastin och andra, mer konventionella svenska medelålders musiker, är talande. Daddy Boastin, som har längre erfarenhet än många av dagens etablerade artister, har just släppt sin debutplatta. Ännu tydligare blir det när han som ägnar sig åt ragga, den svartaste av musikgenrer, sjunger på kravlös förortssvengelska som måste ha smugglats genom stavningskontrollen och poserar på skivomslaget framför en bakgrund i svenska flagans färger. Under en sommarlik himmelsblå kostym skymtar en gul skjorta och en knallblå slips.
Han är ingen slump att han dök upp på antirasistlåten Det här är mitt land, i fjol. Det känns inte heller krystat att han, som 42-årig, skriver låtar som "Ingen kan tjafsa" och "Musmannen".
- Daddy Boastin är gammal. Men han är fortfarande mycket snygg, säger han och skrattar.
Under vårt samtal omnämner Daddy Boastin ofta sig själv i tredje person, precis som på skivan. Kanske för att Daddy Boastin egentligen är ett alter ego. Egentligen heter han Winston Errol Barbour och föddes i st. Wincent i Västindien.
Tre döttrar
Till Sverige kom Winston 1986. Det var kärleken, i form av en ung svensk kvinna, som fick honom att lämna vänner och västindisk värme för oktoberregn och kalla vintrar i Norden.
Men flytten till Sverige har fört med sig mycket gott. Idag har han tre döttrar som han älskar över allt annat. Och som, enligt honom själv, avgudar honom. Han kallar sig inte Daddy utan anledning.
Musiken tog han med sig från Västindien. Den för Västindien karaktäristiska pratsång som Winston ägnar sig kallas toast och var inte etablerad i Sverige i mitten på åttiotalet. För Winston blev det mest till att verka i det fördolda utan back up från skivbolag.
Men efter samarbete med olika artister, bland andra Rodde (från nuvarande Infinite Mass) och Trinity sound system kom så plötsligt Winstons chans till berömmelse. Tre kaxiga tonårsgrabbar från Stockholms söderförorter skulle spela in en singel och behövde någon som kunde toasta i refrängen. Gruppens producent hade hört talas om Daddy Boastin.
De kaxiga killarna var Latin Kings (idag The Latin Kings) och singeln som hette Snubben blev en verklig landsplåga sommaren 1994. Resten är, som det heter, historia.
Winston är ödmjuk när han talar om relationen till The Latin Kings och i synnerhet Dogge.
- Jag har The Latin Kings att tacka för allt. Det är deras förtjänst att jag hamnade i spotlighten.
"Bjuda på sig själv"
Samarbetet med gruppen är representerat även på Efterlyst. Salla från The Latin Kings har producerat fyra av låtarna på skivan, bland annat Musmannen och Ingen kan tjafsa, där även Dogge dyker upp på gästspel.
- Dogge och jag är knasar på scen. Vi vet att det är showbiz och att det handlar om att bjuda på sig själv, att visa sin livskraft. Vi kompletterar varandra väldigt bra, vi är som Batman och Robin, säger Winston.
Fotnot: 17 april kommer Daddy till Fredmans tillsammans med Latin Kings.
Så jobbar vi med nyheter