Vid årets filmfestival i Berlin belönades Paulina García med priset för Bästa Skådespelerska för rollen som Gloria i den chilenska filmen med samma namn. Det är heller inget snack om att det är en stark prestation, säker i sin gestaltning, självutlämnande, trovärdig och levande.
Gloria är 58 år gammal men känner sig fortfarande ung. Hon försöker tappert omvandla sin ensamhet till fest och tillbringar kvällarna med att söka ”kärleken” på singelklubbarna. Det förändras den dag hon träffar Rodolfo. Deras intensiva passion, som Gloria hänger sig fullt åt, får henne att balansera mellan hopp och förtvivlan. Detta speciellt som Rodolfo verkar ha svårt att komma ifrån som han ska emellanåt.
Lägg till sedvanliga problem med samvaron med vuxna barn och exmake. Men Gloria kämpar på och hennes tåga och glöd är inspirerande och ger en feel-good-känsla i allt det som är vardag och slit. I den känslan har Paulina García en stor del, hennes förmåga att uttrycka alla känslor, i stort som smått, är mycket bra.
Det gödslas inte precis med filmer överhuvudtaget där människor i den här åldern står i centrum, särskilt inte kvinnor. (En nisch för män, särskilt i actionbranschen, tycks dock finnas.) Här vågar man framställa en ibland osminkad roll i all sin mänskliga naturlighet utan att hon blir ett offer.
Det är förstås inte så konstigt att erfarna Paulina García hittar rätt. Mer överraskande är att regissören och manusförfattaren Sebastián Lelio är betydligt yngre. Han verkar ha bra förmåga till inlevelse hur som helst. Figuren Gloria blir mycket levande.
Roligt också att se en film från ett land som Chile, det ger en lite annan ingång.