Både turnén och hans nya bok – som han gjort tillsammans med sin ”hovfotograf” Stellan Herner – är för att fira att han hållit på som artist i 30 år. På vägen har han hunnit gå från att vara kontroversiell till att vara så folkkär att han och maken Mark Levengood vinner före Viktoria och Daniel om vilka man helst skulle ha som grannar i en omröstning. Han berättar att de ibland i gayvärlden tillsammans med paret Efva Attling och Eva Dahlgren kallas ”homo royals”.
– När jag var ung brukade jag tänka att jag inte levt i en värld där Lill-Babs inte fanns. Och när jag gav en intervju för ett tag sedan insåg jag att den unga journalisten inte levt i en värld där inte jag fanns, och då tänkte jag, herregud, jag är Lill-Babs!
Inför intervjun slängde jag ur mig frågan på redaktionen om det var någon som hade något speciellt de ville veta om honom. ”Fråga om hur man får ett förhållande att fungera i 30 år” sade någon.
– Tja, redan när vi förlovade oss lovade vi varandra att inte hindra varandra i livet.
Och, säger han, och spänner ögonen i mig, ”vi är väldigt kära fortfarande”.
– Fortfarande sitter vi och håller varann i hand framför tv:n. Tills jag somnar då förstås, jag är extremt kvällstrött. Men egentligen, hur vi har det ska folk fullkomligen skita i!
Parets popularitet hindrar dock inte på något vis att hans medieflöde svämmar över av hat och hot.
– Jodå, jag får en hel del av den varan, mest är det tröttande.
”Mark&Jonas” har ändå trots sin offentlighet lyckats hålla en stark gräns mot det privata. Han blir märkbart irriterad när jag säger att barnens namn finns på Wikipedia och säger att han ska be dem ta bort det.
Vi vet egentligen inte så mycket om den privata Jonas Gardell. På frågan vad han gör på ”fritiden” säger han att han lever som eremit, förutom familjen.
– Jag har faktiskt just inga egentliga vänner, kanske är det ett misslyckande i livet, men jag trivs så.
– Och jag är ju författare, jag behöver jättemycket tid på egen hand.
Vi träffas på Söder i Stockholm, på kontoret hos hans pr-byrå. Jag har fått veta att han avskyr när folk är sena och jag har varit på plats en längre stund när han anländer, precis på klockslaget. Han måste dock rusa ut igen för att låsa cykeln, ”här på Söder stjäls den säkert inom tio minuter”.
Just den här dagen är han extra upprörd över Facebook, och han har publicerat ett öppet brev till dess grundare Mark Zuckerberg på Expressens debattsida, en text som han också hoppas att The Guardian vill publicera.
– Vore ju häftigt om Zuckerberg själv får läsa det, säger Jonas Gardell.
Det som stör honom ordentligt är att skillnaden mellan vad som är ”sanning” och vad som är ”lögn” suddas ut alltmer.
– Söker du till exempel på Google så får du upp allt, sedan spelar det ju ingen roll om det är sant eller inte. Jag tror inte att vårt samhälle tål detta i längden.
Han menar att tidigare rådde det skarpare skiljelinjer. En sanning var en sanning. Nu har det blivit relativt, även i offentliga sammanhang, och i politiken. Inte minst menar han att sociala medier har en stor del i detta. Det är farligt när människor använder dem som primära nyhetskällor, utan källkritik.
– Vi måste nu försvara sånt vi trodde vi en gång för alla vunnit, inget är givet. Det är bland annat Hilary Clintons misstag att hon underskattade detta. Och jag är nog inte ensam om att känna att verkligheten krackelerade när det stod klart att Donald Trump ska bli president.
Jonas Gardell blir desto mer positiv när han kommer in på den stundande turnén. Förhållandet till publiken är något som lyft honom genom åren. Han gör alltid provföreställningar – på orter som Strängnäs och Märsta – innan han gör de riktiga showerna och han tar de synpunkter han får av dem som kommer då på djupt allvar.
– De som inte vågar säga något direkt efteråt, på frågestunden, får min privata mejl att skicka på. Tycker man att ett skämt är dåligt, ja, då tar jag bort det.
Förberedelserna för varje ny show går till ungefär som när den sjuårige Jonas spelade upp för gosedjuren hemma i pojkrummet. Han tänker sig en låtsaspublik som han till och med slänger käft med. Även det som under en föreställning känns improviserat och direkt är oftast minutiöst repeterat innan.
– Jag skulle aldrig klara av att stå på scenen under så lång tid om jag inte visste vad jag skulle göra, allt finns i manus. Det handlar också främst om koncentration.
Han lider inte av någon speciell rampfeber. Under åren har han lärt sig konsten att stänga av både före och efter en föreställning.
– Vi har en form av internskämt i scengänget om att om det så är bara två minuter kvar till start så säger vi, ”det är oceaner av tid”.
Han gör två föreställningar efter varann samma dag i Uppsala och kommer då direkt från ett likadant upplägg i Sundsvall kvällen innan. Dagen efter ska han göra samma sak i Gävle.
Han ser i och för sig vältränad ut, men man ställer sig frågan: hur orkar han?
– Efter Gävle får de väl skicka hem mig i ambulans, skrattar han.
Han säger dock att han tränar kondition varje dag, ingen styrketräning dock, ”äh, muskler behöver jag inte”.
Under samtalet sneglar han då och då på burken med pepparkakor på bordet och tar tveksamt till slut en och äter upp den.
– Jag har lovat mig själv att efter turnén ska jag få gå upp åtminstone ett kilo. Nu vore det katastrof, scenkläderna är supertajta och skulle spricka.
Apropå Uppsala säger han skämtsamt att det är dags att han får en hedersdoktortitel här också. Han promoverades 2007 till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet och 2013 till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet.
– En i något humanistiskt ämne vore roligt. Men det är väl kört här då min bror Mattias redan är professor vid Uppsala universitet.